Återförenade Smashing Pumpkins levererar både missar och magi

Foto: Linda Strawberry
The Smashing Pumpkins anno 2018 består av tre av fyra originalmedlemmar.

avSofia Bergström

MUSIK

ALBUM Trots en del kreativa missar är The Smashing Pumpkins återföreningsplatta bandets bästa album sedan 1995.


The Smashing Pumpkins
Shiny and oh so bright, vol 1 LP: No past. No future. No sun.
Napalm/Sony


ROCK The Smashing Pumpkins hör till den alternativa rockens mest inflytelserika band med över 30 miljoner sålda album och mångfaldigt prisbelönta musikvideor.

Men redan under 90-talets glansdagar hamnade gruppen ofta i skuggan av (hyfsat) liknande akter som Nirvana och Pearl Jam.

Chicago-kvartetten upplöstes runt millennieskiftet, men har åtskilliga gånger sedan dess återupplivats av sångaren, gitarristen och låtskrivaren (läs: enväldige bandledaren) Billy Corgan, som vid sidan av också har släppt ett tvivelaktigt soloalbum, köpt upp National Wrestling Alliance samt skrivit tusentals sidor till en spirituell memoar som aldrig tycks bli klar.

Nyligen hittade Corgan tillbaka till trummisen Jimmy Chamberlin och gitarristen James Iha. Och tidigare i år bestämde sig originalmedlemmarna för att spela in en singel ihop. Dock utan originalbasisten D’arcy Wretzky, som sångaren verkar ha en rejält infekterad konflikt med.

Deras demolåtar förvandlades dock till ett fullängdsalbum, som till slut fick den kärnfulla titeln ”Shiny and oh so bright, vol 1 LP: No past. No future. No sun.”.

Bandets grundstomme av effektfulla shoegaze-gitarrer, drömska popmelodier och ångestladdad gothrock är intakt men ryms i en betydligt fylligare ljudbild än tidigare. Vilket troligtvis kan tillskrivas producenten Rick Rubin, som har arbetat med en brokig skara band och artister — alla ifrån Adele och Justin Timberlake till Slayer och Metallica.

Många låtar levereras dessutom med en energi, bekvämlighet och inlevelse som övrigt Smashing Pumpkins-material från 2000-talet saknar.

Oftast stjäl Chamberlin showen.

På skivans i särklass starkaste spår ”Solara”, ”Alienation” och ”Marchin’ on” briljerar den jazzskolade trummisen med lekfulla taktbyten och kraftfulla upptrappningar. Och hans intensitet kontrasteras väl mot Corgans stillsamma – och ständigt på gränsen till sävliga – nasala stämma, som känns lika inkännande som nonchalant.

Trots röriga ”Knights of Malta”, olidligt repetitiva ”Travels” och taffligt skrivna ”Seek and you shall destroy” är bandets återföreningsplatta det bästa Smashing Pumpkins-albumet sedan 1995 års ”Mellon collie and the infinite sadness”.
BÄSTA SPÅR: ”Solara”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM