Mumford & Sons är bäst i sina äldre låtar

avHåkan Steen

1 av 4 | Foto: THOMAS JOHANSSON
Marcus Mumford och hans Mumford & Sons bars av publikens kärlek på konserten i Scandinavium i Göteborg.

KONSERT Som estradörer har Mumford & Sons aldrig varit mer övertygande.
Men de kommer emellanåt tråkigt långt bort från sina rötter.


Mumford & Sons
Plats: Scandinavium, Göteborg. Publik: 13 500 (utsålt). Längd: 96 minuter. Bäst: Det akustiska partiet som inleder extranumren samt den mäktiga ”I will wait”. Sämst: Det mesta från senaste albumet ”Delta”.


GÖTEBORG. När en ny våg av brittisk folkrock drog i gång för tiotalet år sedan blev Mumford & Sons snabbt det stora affischnamnet.

De hade de mest slagkraftiga melodierna, bandledaren Marcus Mumford sjöng texter fyllda av lättfångad existentialism och den expressiva showen var som gjord för stora scener.

London-kvartetten har bara blivit större och större för varje album men också kommit allt längre från sina rötter. På fjolårsplattan ”Delta”, deras fjärde, fick hitproducenten Paul Epworth Mumford & Sons att låta betydligt mer som ett Coldplay med The Edge på gitarr än, säg, The Band eller Fairport Convention.

Inget ont i musikalisk utveckling men i jakten efter arenaeffektiva refränger blev Mumford & Sons samtidigt ett allt mindre personligt band.

På Scandinavium ställer de scenen i mitten av arenan. Ett sätt att fortsätta försöka vara så nära sin publik även i en hockeyhall som möjligt, får man anta.

Marcus Mumford springer mellan mikrofoner på två sidor av scenen och sitter ibland även bakom trummorna. Övriga medlemmar växlar elektrisk bas mot ståbas och elgitarr mot banjo. Blås och fiol förstärker.

Det är ledigt, avslappnat och fungerar oväntat bra. Mumford är smårolig när han avslöjar att det enda uttryck han kan på svenska är ”tack för att du är du”.

De påfallande icke-popstjärniga unga kostymmännen har publiken med sig direkt. I äldre, folkigare låtar som ”Little lion man” eller ”Lover of the light” dånar allsången, och konsertens klimax blir som vanligt gamla livefavoriten ”I will wait”.

I de nyare mer uttalat arenamässiga numren av ”först hålla igen och sedan braka igång”-rock är det ofta mindre spännande.

Där känns Marcus Mumford lätt lite som ett budgetsvar på Bono och Chris Martin och den stora stjärnan blir i stället publiken, som med jublande kärlek bär bandet genom hela showen.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Rock

Pop