First Aid Kit är ett unikt band i en unik tid

Markus Larsson listar årets 10 bästa album

Foto: Marcus Ericsson
Johanna och Klara Söderberg har gjort årets album, tycker Markus Larsson.

avMarkus Larsson

MUSIK

ÅRETS ALBUM På ”Ruins” gör Klara och Johanna Söderberg årets mest trösterika samling låtar.

1. RUINS (FIRST AID KIT)
Nästa vecka publicerar Aftonbladet traditionsenligt en lista med årets 99 bästa låtar, framröstad av musikredaktionen. När jag pratade med min vän och kollega Håkan Steen blev vi lite bekymrade över att listan de senaste åren mest har innehållit sorgsna och mörka låtar. Vi undrade nog mest varför.

Men det är kanske inte så konstigt. Vad finns det egentligen att glädjas åt i ett större perspektiv? Klimatet? Nej. Politiken? Eller hur. Att det lönar sig att vara kvinnofientlig fascist i dag igen? Dra åt helvete.

Tiotalet har varit en långsam depression. Det tunga och olycksbådande speglas naturligtvis i musiken som spelas in. Till och med den yngsta och argaste rapmusiken går i moll och slow motion. Det påverkar i sin tur vilka låtar som en liten musikredaktion i Sverige helst lyssnar på och tar till sig. Tror inte att vi är ensamma om att hitta någon form av tröst i melankoli.

Personligen hade jag svårt att hitta det där riktigt bländande albumet i år. Det fanns ingen ”Random access memories”, ”Damn”, ”Lemonade” eller ”I see you”. Men jag återvände hela tiden till First Aid Kit och deras SOS-meddelande från ett ensamt, bränt och krossat hjärta. Temat passade årets sinnesstämning väldigt väl.

I dag är systrarna Söderberg etablerade. De uppträder snart på Globen. Det är lätt att ta dem för givna. ”Ruins” kommer antagligen inte att synas på många kritikerlistor. Det är alltid enklare att älska debutanter.

Men artister som skriver och ger ut låtar som titelspåret, ”Fireworks”, ”Postcard”, ”Hem of her dress” och framför allt blodisande ”Nothing has to be true” ska inte bjudas in med armbågen. Något liknande händer inte varje dag, varken nu eller senare.

First Aid Kit är fortfarande ett unikt band i en unik tid.



2. C’EST LA VIE (PHOSPHORESCENT)
Det känns inte bara som att 80-talisten Matthew Houck från Alabama vill gömma sig bakom ett artistnamn som är svårt att komma ihåg och ännu knepigare att stava.

I musiken murar han in rösten i ljudvågor och elektroniskt brus, som om han varken vill synas eller höras för mycket. Ibland låter det som att Daniel Lanois har producerat den filmiska musiken på ”C’est la vie” via en dålig uppkoppling på långt avstånd (det är Houck själv som har producerat).

Kontrasten mellan Houcks återhållna stämma och de ibland smärtsamma texterna är hypnotisk, oavsett om han sjunger om att ha varit full i ett decennium eller funderar på att ta en öl till någonstans i New England.


3. HONEY (ROBYN)
Pressen på Robyn måste ha varit stor. Hon skulle inte bara släppa sitt första soloalbum på åtta år. Hon skulle helst fortsätta att vara en innovatör för massorna.

I stället satsade hon på att låta som sig själv.

Den lätta besvikelsen efter första singeln ”Missing U” – den växte snabbt till något helt annat och större – byttes snabbt ut mot förundran. Tillsammans med bland andra Klas Åhlund, Zhala och Joseph Mount från Metronomy lyckas hon få utslitna ljudideal från 80-talet att låta drömska och moderna.

Ingen annan svensk artist förvaltar disco- och housemusikens centrala tema, att bli en annan och lyckligare person på ett dansgolv genom att dansa bort sina tårar, än Robyn.


4. DAYTONA (PUSHA T)
I somras släppte Kanye West fem nya minialbum som han producerat ute på vischan i Wyoming. Av dem var drogpoetiska ”Daytona” med Pusha T utflyktens ohotade etta.


5. BOYGENIUS (BOYGENIUS)
Superindiegruppen med makalösa Phoebe Bridgers är oemotståndliga. Sex spår av hembränd americanarock som verkar vara inspelad sent på natten i New York. Det räcker.


6. LET YOUR KINDNESS REMAIN (COURTNEY MARIE ANDREWS)
Den fantastiska artisten och låtskrivaren från Arizona fångar det fattiga Amerika, dess bakgator och blue collar-karaktärer, på ett sätt som inte har hörts sedan Maria McKee.


7. GOLDEN HOUR (KACEY MUSGRAVES)
Musgraves skapar en egen scen genom att vara mer Stevie Nicks än honky tonk. Både de senaste popmelodierna och Fleetwood Mac glittrar som smycken i hennes regnbågsfärgade country.


8. HIGH AS HOPE (FLORENCE AND THE MACHINE)
Tack vare Florence Welch fortsätter hennes grupp att göra glimrande arenapop av Kate Bush och rokoko. I en bättre och rimligare värld skulle de vara lika stora som Coldplay.


9. HELL-ON (NEKO CASE)
Säregen country noir inspirerad av viktoriansk folkcountry, sjöfararhymner och pur pop. Covern ”Sleep all summer” kan få en sten att gråta.


10. MUSIC FOR EMPTY HALLS (JOHAN LINDSTRÖM SEPTETT)
Bortom Spotify finns en ny guldålder för svensk jazz, mycket tack vare Jonas Kullhammars skivbolag Moserobie. På Johan Lindströms blivande samlarobjekt på vinyl möter Charles Mingus briljant psykedeliskt skrånk.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Robyn