Miles Kane verkar ha sett sina glansdagar

Foto: Pressbild
Miles Kane åker hiss i karriären.
MUSIK

ALBUM Miles Kanes musikkarriär har ständigt gått upp och ner. På tredje albumet ”Coup de grace” befinner sig 32-åringen i ett mellanläge.


Miles Kane
Coup de grace
Virgin EMI/Universal


POP För sex år sedan gick jag från Hultsfredsfestivalens minsta scen i extas. Miles Kane hade gjort sin första solospelning på svensk mark och det var som att åka tillbaka till ett svettigt och hysteriskt 1966.

Att det var så bra förvånade egentligen inte. Kane hade ju ett fantastiskt debutalbum i ryggen. ”Colour of the trap” var en mäktig pånyttfödelse av 60-talspopen där alla tolv låtar lät som potentiella hitsinglar. Äntligen skulle 32-åringen från brittiska Birkenhead få vara sin egen person i stället för Alex Turners bästa kompis.

Kane och Turner träffades när Kanes band Little Flames var förband till Arctic Monkeys. Efter turnén bildade de sidoprojektet The Last Shadow Puppets där ofta bara ena halvan av duon hyllades trots lika hårt arbete.

Kanes debutalbum kändes därför som en vändpunkt. Men det blev en kortvarig sådan. Uppföljaren ”Don't forget who you are” kom två år senare och var tråkig och oinspirerad indierock.

På franska betyder coup de grace att ta död på något som lider. För Miles Kane är det här albumet som bestämmer om karriären ska bära eller brista. Och han verkar befinna sig i ett mellanläge.

Problemet är bekvämligheten. Ibland frågar jag mig om vissa låtar inte redan har gjorts. ”Killing the joke” låter som ett utkast till Arctic Monkeys märkliga album som kom tidigare i år.

Och ”Cold light of the day” är The Vaccines rakt av. Det ligger något ironiskt i att kopiera ett band som redan sett sina bästa dagar.

”Loaded” har sångaren skrivit tillsammans med Lana Del Rey och Jamie T och borde rimligen vara albumets stora höjdpunkt. Låten handlar om den hjärtesorg Miles Kane gick igenom när han träffade duon. Men här finns varken Lana Del Reys passion eller Jamie T:s humor.

Men ”Coup de grace” har flera spännande stunder. Öppningsspåret ”Too little too late” är rafflande gitarrock och titelspåret ett sexigt soundtrack till fartfyllda nätter.

Och i ”The wrong side of life” är Miles Kane så passionerad att han skapar gåshud: ”Whatever the situation I’ll be down on my knees”.

Rösten är på väg att brista av förtvivlan. Då är det precis lika bra som spelningen på Hultsfred för sex år sedan.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM