Nya Springsteen-boxen är dyr dårskap

Foto: Viena Kyt joki / SCANPIX SWEDEN
Bruce Springsteens album mellan 1987 och 1996 återutges i en tung och stor vinylbox. Prislappen är dock inte att leka med.

avMarkus Larsson

MUSIK

ALBUM Bara dårar rusar hit.

Vinylboxen är skitdyr.

Om köparna får ordentlig valuta för pengarna är dessutom tveksamt.

Men vissa av de ibland utskällda skuggåren av Springsteens karriär låter bättre i dag än för 26 år sedan.


Bruce Springsteen
The album collection vol. 2, 1987 - 1996
Columbia/Sony


ROCK Med tanke på avsändaren har vinylboxen en liten och smal målgrupp.

Den riktar sig till personer med mycket krut i kreditkorten.

Framför allt ska köparna ha ordentliga ljudsystem och vinylspelare för att kunna uppfatta skillnaden mellan de nya remastrade versionerna av albumen och originalen.

I genren skilsmässoskivor har ”Tunnel of love” blivit ett älskat referensverk. Här har musiken pressats på robust, 180 gram tung dubbelvinyl för att förbättra ljudkvaliteten.

Om fantomingenjörer som Bob Ludwig och Chris Bellman är inblandade i processen finns det sällan några sprickor i vindrutan.
Men redan när ”Tunnel of love” gavs ut 1987 var skivan, ur en audiofils synvinkel, en av Springsteens bästa inspelningar. Skillnaden mellan den och nya dubbelversionen är inte enorm.

För Farbror Barbro är i stället ”The ghost of Tom Joad” den stora upplevelsen. Där finns ett analogt djup, närvaro och rumskänsla som sällan hörs i dagens basmaxade inspelningar.

Boxens enda riktiga nyhet är annars att ep:n ”Blood brothers” ges ut på vinyl för första gången. Det medföljer även en 60-sidig bok med pressklipp och foton som tyvärr ser mer påkostad och genomarbetad ut än den är.

Motiverar detta en prislapp på runt 2300 kronor? Nej. Och vem i all sin dar orkar lyssna på bullriga liveskivan ”MTV plugged” igen, oavsett format?

Med det är fortfarande intressant att lyssna på skuggåren av Springsteens karriär när han sa adjö till The E Street Band, rev ner huset han byggt och började om.

Albumen ”Human touch” och ”Lucky town”, som skrevs och spelades in när Springsteen fick barn och ett kort tag flyttade med sin familj till Los Angeles, fick minst sagt blandad kritik när de släpptes 1992.

Bruce Springsteen lät som en välbärgad multimiljonär i La la land samtidigt som rockpubliken rev sönder sina jeans, trampade ner distpedalerna och spikade upp sin nya frälsare Kurt Cobain på korset. Soundet lägger vitt pulver på en spegel och hackar upp det i perfekta linor.

I sin självbiografi ”Born to run” skyndar Springsteen själv snabbt förbi LA-skivorna som om det är en pinsam parentes.

Men i dag ligger stil- och ljudidealen på ”Human touch” och ”Lucky town” närmare den moderna popmusiken än för 26 år sedan.

Under huven och bakom produktionens kromgläsande grill finns några exempel på den mest fulländade blue eyed soul Springsteen har skrivit.

”Soul driver” och ”I wish I were blind”, som gästas av Sam Moore från Sam & Dave respektive Bobby Hatfield från The Righteous Brothers, verkar båda vara sprungna ur emotionella chocktillstånd.

Och ”If I should fall behind” är ytterligare ett bevis på att Springsteen kan ha ett alldeles fantastiskt countryalbum i sig, den dagen 68-åringen nu bestämmer sig för att ge ut det.

Om man sorterar bort pinsamheter som ”57 channels (and nothin’ on)” och ”Pony boy” och samlar de bästa spåren i en spellista trollar man fram ett fenomenalt hipsteralbum med perfekt västkustrock.

Framför allt om man lägger till filmlåten ”Streets of Philadelphia” och makalösa balladen ”Back in your arms” från ”Tracks”-boxen. Båda två har ändå alltid känts som ”Human touch”-outtakes.

Åren efter 1996 dominerades av två vitt skilda händelser.

Bruce Springsteen återförenade The E Street Band och tornen föll i New York.

Turbulensen i USA har sedan dess varit Springsteens kreativa blod och bränsle.

Men det är en annan historia som ibland kunde överträffa allt, åtminstone på scen.

Ullevi 2003, 2008 och 2012.

Arenan och årtalen sitter fortfarande däruppe på toppen av berget och skiner starkare än alla dyra vinylboxar i världen.

Ni som var där vet.

BÄSTA SPÅR: ”Tougher than the rest”, ”One step up”, ”Brilliant disguise”, ”I wish I were blind”, ”The ghost of Tom Joad”, akustiska liveversionen av ”Born to run”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

ARTIKELN HANDLAR OM