Interpol gör storslagen comeback

avNatasha Azarmi

Foto: Press
På sitt sjätte album visar trion mer känslor än vad den här bilden ger sken av.

ALBUM Efter några trevande försök är de tillbaka på riktigt. ”Marauder” är Interpols starkaste album på 14 år.


Interpol
Marauder
Matador/Playground


ROCK Interpols diskografi är lika ojämn som en grusväg. Under tidigt 2000-tal släppte New York-bandet ett exceptionellt debutalbum och en fantastisk uppföljare.

Det var som om Joy Divison korsat vägar med The Strokes och mötet väckte varje ben i kroppen.

Sedan blev det aldrig lika bra igen. Tre år gamla "El pintor" må ha varit en liten höjdpunkt men med åren har de fängslande och träffsäkra melodierna blivit allt färre.

Men skam den som ger sig. Nu är Interpol tillbaka på riktigt. Det är som om bandet släppt alla hämningar, allting känns spontant och ingenting låter inövat.

"Marauder" är i stället ett album byggt på känslor. Redan i inledande "If you really love nothing" sjunger sångaren Paul Banks med gränslös passion.

Daniel Kesslers gitarrspel är hårresande och Sam Fogarinos trummor låter starkare än någonsin.

Det verkar som om trion bara spelat in låtarna en gång. På "Stay in touch" känns det rentav som om de improviserat sig fram. Banks sjunger om att vara hjärtslitande förälskad i sin bästa väns fru. Varje gång han vrålar "Leave my head to spin" är det svårt att inte skrika med honom.

I "It probably matters" blickar sångaren tillbaka på en gammal kärleksrelation och grämer sig över allt han gjorde fel. Han har nog aldrig låtit så sårbar.

Andra gånger är han nära att spricka av iver, som i starka ”Mountain child”. Mitt mål för hösten blir att dansa ikapp med den euforiska basslingan under förväntansfulla nätter.

BÄSTA SPÅR: "Stay in touch" och "Mountain child".


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM