Fever Ray är skrämmande bra

Foto: TT NYHETSBYRÅN
Fever Ray och hennes crew ser ut som tecknade superhjältar.
MUSIK

KONSERT Fever Rays album ”Plunge” från i fjol är precis lika fängslande på scen. På Way Out West är Karin Dreijers alias ofta överväldigande.


Fever Ray
Scen: Azalea, Way Out West. Längd: En timme. Bäst: "To the moon and back" och ”Mustn’t hurry”. Sämst: Ljudet dränker Dreijers viskande sång ibland.


— Hon var sjukt bra. Men lite läskig också.

Jag hör det när jag går från spelningen. Den smått skakade tjejen i folkhavet ger en klockren beskrivning av Fever Ray.

I fjol släppte Karin Dreijers soloalias albumet "Plunge", det första på åtta år. Hennes träffande samhällskritik och vassa produktion var som en käftsmäll från ovan.

När musiken får komma till liv på scen är det precis lika fängslande. Dreijer går på i sin nu ikoniska ”I love Swedish girls"-tröja. Hon har strukit över ordet ”Swedish” och målat med mörklila färg runt munnen och ögonen. Hon ler ständigt ett leende som skrämmer lika mycket som det fascinerar. Inte minst under laddade ”Mustn’t hurry”.

På scen ser alla ut som tecknande figurer. Både dansare och musiker är klädda i underbart bisarra dräkter. Någon har på sig en orange muskeldräkt, en annan ser ut att föreställa en mus i läderkostym.

De är som superhjältarna man var rädd för som barn men egentligen ville vara. Särskilt när de flyger fjäderlätt fram över scenen och äger varje litet beat.

Hos oss nere i publiken känns basen tungt i hela kroppen. I "IDK about you" slår den så hårt att det känns som att hjärtat ska trilla ut.

Samtidigt tränger Dreijers skarpa röst in och får en att lyssna som bara hon kan. Inte minst i fantastiska "To the moon and back" som i kväll är fullkomligt elektrisk. När den intensiva synthen får sällskap av rader som "I want to run my fingers up your pussy" är det nästan överväldigande.

Fever Ray är inte bara skrämmande. Hon är skrämmande bra.

Låtarna som vi lyssnade mest på 2017 00:47
ARTIKELN HANDLAR OM