Gyllene Tider sätter fin punkt med vuxen pop

avHåkan Steen

Foto: Anders Roos
Gyllene Tider spelade in sitt sannolikt sista album i Frankrike för att hitta tillbaka till gruppkänslan. Det verkar ha funkat bra.

ALBUM På ”Samma skrot och korn” tar Gyllene Tider farväl med en mogen variant av sitt klassiska popsound.


Gyllene Tider
Samma skrot och korn
Elevator Entertainment/Cosmos/Playground

Foto: Gyllene Tider.
Omslaget till albumet ”Samma skrot och korn”.


POP Förra albumet ”Dags att tänka på refrängen”, som nog många trodde skulle bli Gyllene Tiders sista album, var fullt av självreferenser och uppsluppna pophyss. Ambitionen verkade vara att leverera mesta möjliga Gyllene Tider-känsla.

På ”Samma skrot och korn”, som tämligen uttalat är den sista Gyllene Tider-skivan, tänker Sveriges största hobbyorkester lite annorlunda.

De vill fortfarande vara samma Halmstad-gamängiga popband som dominerade landets folkparker i 80-talets gryning men också låta de snart 40 år som har gått sedan dess höras i musiken.

Och lyckas därmed fånga essensen i Gyllene Tider på ett lite annat sätt.
Att det här bandet fortfarande är så genuint folkkärt i folkhemmet handlar förstås väldigt mycket om otaliga slagkraftiga Per Gessle-hits. Men också om att de, alla sina engelska och amerikanska powerpopinfluenser till trots, väldigt mycket är en produkt av det gamla Sverige, där popmusiken formades av det man hade runt hörnet eftersom den stora världen ännu låg långt borta för de allra flesta.

Att Gyllene Tider här gör en cover på Sven-Ingvars svensktoppsrökare ”Någon att hålla i hand” från 1965 känns väldigt passande, för de kommer ju minst lika mycket därifrån som från Beatles och Tom Petty.

De fångar upp en liknande känsla i omslagets svartvita tonårsbilder liksom i singeln ”Jag drömde jag mötte fluortanten” och framför allt i ”Henry har en plan på gång”, med en text som nästan skulle kunna ha varit lånad från Torsson, obestridliga svenska mästare i vardagsrock.

Men det blir aldrig lättsamt i överkant. Stämningen ligger ofta närmare den bitterljuva, mer arrangerade popen på Gessles svenskspråkiga soloskivor, även om Göran Fritzsons Farfisa-orgel givetvis färgar låtarna och Micke ”Syd” Andersson åter får sjunga en låt (”Låt denna trumslagarpojke sjunga!”, på flera sätt den här skivans ”Min tjej och jag”).

Vissa grepp känns nästan väl välbekanta, men idén att göra en skiva med ett fullvuxet popband fungerar på det hela taget fint.

Särskilt tack vare några starka ballader, som den akustiska ”Vid hennes sida” och ”Bara i en dröm”, med ett mjukt countrystuk à la de två senaste Gessle-plattorna.

Dem får de gärna klämma in i klassikerparaden på turnén i sommar.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM