Hank von Hell gör värdig comeback

Foto: Ted Lindén
Hank von Hell svor att rocken var ett avslutat kapitel – men nu är han ändå tillbaka med nytt album.

avSofia Bergström

MUSIK

ALBUM Efter åtta år i rockexil är Hank von Hell tillbaka.

Solodebuten ”Egomania” känns överraskande harmlös men är i slutändan en värdig comebackplatta.


Egomania
Hank von Hell
Century Media/Sony


ROCK Han svor att rocken var ett avslutat kapitel.

Efter 18 år som sångare i norska punkrockbandet Turbonegro valde Hank von Hell att lägga rockmusiken på hyllan för att i stället hänge sig åt sin skådespelarkarriär och familj. Samt en gång för alla frigöra sig från sitt heroinmissbruk.

Förutom att han har gestaltat självaste Cornelis Vreeswijk på bioduken har Hank också gett ut en kokbok och medverkat i TV4:s ”Grillmästarna” (!).

Efter åtta år i rockexil är Hank von Hell, eller Hans-Erik Dyvik Husby som han egentligen heter, tillbaka.

Skarpa och stundtals trollbindande riff, smittande refränger, livlig körsång och melodier att skaka höfterna till präglar den excentriske sångarens solodebut ”Egomania”.

Enligt Hank själv ska rock vara skitig, sexig och farlig.

Men han lever inte riktigt som han lär.

Med ganska uddlösa texter om sex och droger och en välpolerad produktion känns ”Egomania” relativt harmlös.

Med undantag av ”Blood”, ”Adios (where’s my sombrero)” och ”Never again” där Hank och kompmusiker bjuder på storstilade arrangemang och kraftfulla lager av bland annat klaviatur och blåsinstrument.

I ”Never again” känns det också som att man kommer personen Hans-Erik in på skinnet. Både på och mellan raderna känns låten som inre självrannsakan om vem han har varit – och vem han är nu.

”The man I was before left through the kitchen door/And the times were cold,” sjunger Hank med en ömtålig intensitet.

Den oväntade återkomsten av homoerotikens posterboy känns inte livsnödvändig för rockens överlevnad. Och oftast bleknar hans sånginsats i jämförelse med den svenska musikern Eric Bäckman, också kallad Cat Casino, som gör en fullkomligt fängslande insats som leadgitarrist.

”Egomania” innehåller å andra sidan inte några katastrofala bottennapp.

Lustigt nog låter också Hanks solobestyr mer ”klassiskt Turbonegro” än vad Turbonegro själva gör nuförtiden.
Bästa spår: ”Never again”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Turbonegro

Rock

Körsång