Starka känslostormar när Lill-Babs fördes till sista vilan

NÖJE

JÄRVSÖ. Utomhus var det som om världen tyckte allt borde stanna upp i det perfekt somriga vykortet från Hälsingland, när Barbro ”Lill-Babs” Svensson begravdes.
Inne i Järvsö kyrka blåste det desto starkare känslostormar. Lill-Babs äldsta barnbarn Jennifer Granath inledde sitt tal med att det inte går att sammanfatta sin mormor på två och en halv minut. Sedan gjorde hon just det, så att tårarna rann nedför 999 personers kinder.

Nu kan jag i och för sig inte garantera att där var just 999 personer, men det är så många sittplatser som det finns i Järvsö kyrka, Sveriges största landsortskyrka, som stod färdigbyggd 1838. Sannolikt var där ännu fler personer på plats.

Kan förstås inte heller garantera att tårarna rann nedför allas kinder, men man måste nog ha ett hjärta av sten för att inte bli berörd av Jennifer Granaths ord.
Särskilt som det var ett lite oväntat inslag under begravningsgudstjänsten, mellan diktläsning och sånger av personer som hela svenska folket är bekanta med.

Det är något speciellt med begravningar när det handlar om någon som så mycket hör ihop med med en viss plats som just Lill-Babs gör.
Jag minns Josefin Nilssons (1969-2016) begravning i Visby domkyrka för drygt två år sedan. Det kändes som om nästan hela Gotland hade trängt ihop sig i kyrkbänkarna.

Det blir ännu mer påtagligt när man snävar in alltihop till en mindre ort som Järvsö. Cirka 1 500 invånare. Ungefär 4 600 i hela socknen.

Jag kom dit dagen innan. Åt middag på pizzerian. Jodå, ägaren var ny, det var bara ungefär ett halvår sedan han tog över krogen, men visst hann Lill-Babs äta där, två gånger.

Jag hann med en grillad med bröd mellan begravningen och att jag skrev dessa rader. Jodå, Lill-Babs hade snabbätit där också.

Och av en annan Järvsö-bo fick jag höra att alla är så stolta över att hon blivit en slags ambassadör för orten, men att de samtidigt alltid har varit måna om låta henne ha sitt privatliv i fred. Nyfikna turister har fått hålla tillgodo med att besöka Lill-Babs Caffär, den hälsingegård som är omgjord till en blandning av kafé, krog, konditori, bageri och museum över hennes karriär. Omöjligt att missa för alla som kör genom Järvsö på riksväg 83. Men de turister som har frågat efter hennes privata adress, de har fått en gata och ett nummer – till Järvsös reningsverk!

– Men det är ett ovanligt snyggt reningsverk, hävdar Järvsö-bon.
Till begravningsgudstjänsten i den vackert belägna kyrkan kom de första redan vid åttatiden på morgonen. En kvinna satt och väntade på en parkbänk utanför kyrkan. Hon hade åkt från Borås. En annan hade kört dit och parkerat sin husbil så nära kyrkan man nu fick parkera. Allt för att vara säkra på att komma in, när de cirka 350 inbjudna gästerna hade tagit plats.

Alla flaggor i Järvsö var på halv stång.

Efter 60 år som artist kände Lill-Babs de flesta. Så många kända personer kom förstås till begravningen. Förutom familjen, exmaken Lars Berghagen, exsvärsonen Tommy Nilsson, Andreas Johnson, Siw Malmqvist, Ann-Louise Hanson, Pernilla Wahlgren, Charlotte Perrelli, Robert Wells, Lars-Åke ”Babsan” Wilhelmsson, Vicky von der Lancken, Alexandra Charles, Christer Lindarw, Christer Ulfbåge, Jan Johansen, förra tv-producenterna på SVT, Gunilla Nilars och Meta Bergqvist, säkert några jag har glömt, kanske ännu fler jag inte såg.

Mycket kretsade kring Lill-Babs och Järvsö. Som Börje Björklunds griftetal, om hur hon fick Hembygdsföreningens hederspris och hur man hade släktforskat bakåt i Lill-Babs liv.

Begravningsgudstjänstens officiant Gustaf Åhman var kyrkoherde i Järvsö fram till för ett par år sedan. Berättade för mig strax innan allt började att han hade begravt både Lill-Babs mor och syster. Och om vilken fin medmänniska Lill-Babs alltid hade varit. Hur hon hade hälsat på hans fru när hon låg på sjukhus, utan att han hade en aning om det. Så typiskt Lill-Babs.

Inne i kyrkan började det lite mer internationellt.

Inledningsmusik var ”The midnight will never set”. Jazzlåten som Quincy Jones, en av den amerikanska musikindustrins mest legendariska kompositörer och producenter, skrev redan på 1950-talet när han hängde mycket i Sverige. Han blev så god vän med henne att den då tillägnades Lill-Babs. Hon lär sedan för ett 30-tal år sedan ha skämtat med Merit Hemmingsson att den borde hon spela på Lill-Babs begravning.

Nu satt hon där, en av Sveriges bästa organister, bakom kyrkorgeln och gjorde just det. En stämningsfull inledning.

Minst lika perfekt var de toner som folk lämnade kyrkan till, folkmusik med Eva och Bengan Jansson på fiol och dragspel. Utanför var det fortfarande ett perfekt somrigt vykort från Hälsingland.

Mellan det hade vi bland annat hört fina och gripande dikter av Lars Berghagen och dottern Kristin Kaspersen.

Marie Nilsson-Linds och Benny Anderssons ”Älska mig” och Melodifestivalslåten ”Kärleken är”, framförda av Linda Olofsson respektive Jörgen Åberg.

Tommy Nilsson sjöng a capella, samma låt som han hade sjungit till Lill-Babs mor när hon gick bort, ”Den gyllene vägen”. Få kan väl som Tommy Nilsson fylla ett väldigt kyrkvalv med bara sin röst.

Systrarna Lina och Hanna Hedlund sjöng en ljuvlig ”Helsingland”, Tomas Andersson Wij-låten.

Andreas Johnson tror jag inte har några problem med att han nog för alltid får finna sig i att vara Järvsös näst mest kända artist. Han sjöng hur som helst en väldigt fin Gershwin-låt, ”The girl I love”, till Lill-Babs ära.

Charlez Aznavour-klassikern ”She”, numera kanske mest känd för Elvis Costellos tolkning i romantiska filmkomedin ”Notting Hill”, heter med svensk text av Hans Marklund ”Hon”.
Nu sjöngs den med enorm känsla av Benneth Fagerlund. En suverän pianist, som i åratal suttit snett bakom Lill-Babs och ackompanjerat henne på scenen.
Det kändes mot slutet av begravningsgudstjänsten som en slags perfekt sammanfattning av vem Lill-Babs var. Han om någon borde veta.
Fast allra bäst sammanfattade ändå Jennifer Granath det.
Konditor från trakten och äldsta barnbarn till Lill-Babs. Mamma är Monica Svensson, den av Lill-Babs döttrar som valt att inte stå i rampljuset.

– Ja, du, mormor, hur ska man på två och en halv minut förklara all den kärlek och respekt jag känner.

Sedan gjorde hon just det. Med humor och kärlek. Hur hon nu förstod att mormor, när Jennifer var liten, ibland kunde dröja med autografskrivande och sådant, för att det alltid fanns en människa till att se. Hur mormor nu skulle leva vidare i barnen och barnbarnen, hur de var ”hennes facit”. Hur hon alltid gav allt – och lite till.

Och precis som Barbro ”Lill-Babs” Svensson lever vidare i sina barn och barnbarn, lever hon vidare i våra hjärtan.

Den omtanke, empati, medkänsla och intresse hon alltid visade upp för alla i sin omgivning var unik i allmänhet och kanske i synnerhet för folk i hennes position, som en omsvärmad och beundrad stjärna.

Om människor hade lite mer av Lill-Babs i sig, skulle vår värld vara rätt mycket bättre att leva i.

Och vi vill väl alla Leva livet, ja, leva livet, ja, leva livet, så som hon sjöng att hon gjorde. Även om alla kanske inte lyckas göra det fullt ut på samma sätt.
Och naturligtvis lämnade hon oss en dag när refrängen Välkommen, gröna, granna, sköna sanna sommar, omedelbart dök upp i skallen när man kom ut ur kyrkan efter en och en halv timme.

Sverige har väl aldrig varit vackrare än i Järvsö när ortens - ja, hela Sveriges - folkhemsdrottning fördes till den sista vilan.

Barbro "Lill-Babs" Svensson är död 00:57