Hon fick folk att flyga - utan att lämna marken

Foto: NORA LOREK/ROCKFOTO
Florence + The Machine.

Kort recension av årets konsert:

”YEEEEAAAAAAAAAAARRRRRGGGGHHHH!”

Adele kommer till Sverige. Rihanna likaså. Coldplay också. Och, host, Rammstein.

Det är den tiden på året igen.

Popåret 2015 ska snart sammanfattas och jättebokningarna 2016 börjar trilla in.

För egen del stannade min klocka i somras. När jag tittar på mitt trasiga armbandsur står visarna stilla på 19.30 och datumet 2 juli.

Det var då som Florence + The Machine gick upp på Orange scen i Roskilde och gjorde en av de bästa festivalspelningarna jag sett i mitt liv.

Nästan ett halvår senare för­söker jag fortfarande att bearbeta upplevelsen. Inte minst genom att klicka på vartenda nytt pressutskick från konsertarrangörerna om 2016 och förgäves leta efter bandets namn.

Jag måste se dem igen. Någonstans. Snart.

När jag blir ombedd att göra årsbästalistor om musik går tankarna omedelbart till konserter.

Det är hjärtat i min långa och smått fanatiska relation till pop. Låtar och skivor är egentligen bara nödvändiga hållplatser på vägen till nästa gig. Framför allt nu när terrormorden i Paris har gjort konserter till måltavla och politik.

Jag svär över att Prince ställde in sin planerade turné som skulle ha nått Sverige i december. Att jag missade D’Angelo på Annexet i Stockholm ger mig en lätt huvudvärk. För att inte tala om att jazzsaxofonisten Kamasi Washington nyligenspelade på Fasching i samma stad, och jag var någon annanstans. Men Florence + The Machine i Roskilde såg jag, helt utan förväntningar.

Man vet när en konsert kan bli alldeles, alldeles mångalen. På något sätt känns det i kroppen. Redan i första låten, ”What the water gave me”, var det som att ett elektriskt kraftfält fick luften att spraka och skimra.

Nu händer det. Det här känner jag igen, hann jag tänka. Och på något sätt verkade bandet känna likadant. Det var som att sångerskan och frontfiguren Florence Welch höll tillbaka i tre låtar för att sedan, i mitten av ”Rabbit heart (raise me up)”, släppa loss en flodvåg av energi över publiken. Startskottet var ett ett hamrande piano som fick folk att flyga utan att lämna marken.

Det finns alltid en viss distans mellan en konsert och recensent. Ett block och en penna eller en smartphone och en dator bygger automatiskt en sorts mur mellan scenen, ögonen och öronen. Man iakttar i stället för att delta.

Men under Florence Welchs enorma kärleksattack i Roskilde existerade inga sådana begränsningar.

”Ta av er skorna, ta av er tröjorna, ta av er allt som ni inte behöver just nu och använd dem som en jävla flagga - ni är fria” skrek hon i ”Dog days are over” innan allt, på en given signal, slutade i en av de mäktigaste urladdningarna jag sett.

Det var en storm där ingen skadades. I dag är minnet så långt från verkligheten och Bataclan man kan komma.

Markus popskala

Adele

Både Adele och Rihanna spelar i Sverige nästa år. Med tanke på artisternas arenapopularitet ...

Basia Bulat

Har hört det kommande, Jim James-producerade albumet ”Good advice” och kan meddela att stora saker väntar i februari.

Gillian Welch & Dave Rawlings

Fick på tok för lite plats i Veronica Maggio-avsnittet av ”Jills veranda”.

Rihanna

... kan de gott kallas för den nya stadiumrocken.

”Kom igen, Uffe!”

Ett litet råd. Skrik inte det på någon av Ulf Lundells konserter. Det blir rätt dålig stämning. Se klipp på Youtube från veckans konserter på Göta lejon som bevis.

Bråvalla

Rammstein, Tenacious D, Volbeat, Editors, Five Finger Death Punch ... kom igen nu. Boka något bra, tack.

Markus topp 3

1 ”Borders” (låt, MIA)

Låten. Videon. ”Broke people - what’s up with that? Boat people - what’s up with that?”

2 ”The ties that bind: The river collection” (box, Bruce Springsteen)

På fredag händer det. Ett av tidernas finaste och mest klassmedvetna rockalbum släpps som box. Bara fotografierna i den medföljande boken är poesi.

3 ”For the young” (album, Anna Ternheim)

Hon har aldrig låtit, eller varit, bättre.

avMarkus Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM

Coldplay

Adele

Rihanna

Prince

Rammstein