Stellan Skarsgård om sorgen efter Hans Alfredson: ”Hasse var viktig för mig”

avJan-Olov Andersson

1 av 2 | Foto: Jan-Olov Andersson
Stellan Skarsgård

CANNES. Filmfestivalen tog slut i lördags natt.

En av de sista stjärnorna som flögs in var Stellan Skarsgård.

Aftonbladet mötte honom för ett samtal om allt från festivalminnen och nya filmen med Terry Gilliam, till sorgen efter Hans Alfredson och vad han och sönerna skvallrar om när de träffas.

Stellan Skarsgård, 66, har en av de största rollerna i Terry Gilliam-filmen ”The man who killed Don Quixote”, festivalens avslutningsfilm. Under ett och ett halvt dygn hann Stellan med en presskonferens, galavisning, intervjuer, ett par fester – och en lunch med Aftonbladet.

Hur hamnade du i filmen?

– Jag minns inte om Terry ringde eller mejlade. Vi har träffats flera gånger. Jag filmade några veckor, i Spanien, Portugal och Spanien igen. Det är ingen märkvärdig roll. Men jag har beundrat honom ända sedan Monty Python-tiden. Han är en jävla rolig kille som gör ganska yviga men generösa filmer. Man vill vara i hans universum.

– Det är samma sak med Lars von Trier. Även om filmerna är svarta, har man roligt på inspelningen. Man ska inte behöva lida fram skiten.

Vad kände du när Terry Gilliam fick en stroke strax före festivalen?

– Jag mejlade och fick ganska snart reda på att det inte var så farligt och att han ville åka hit.

Annars har ju lite äldre filmprofiler du har jobbat med, som Milos Forman och Hans Alfredson, gått bort under senare tid. Tänker du ofta på döden?

– Det där med döden, det är ingen nyhet för mig, den finns hela tiden. Men jag har ju lite mindre barn, då måste man hänga med ett tag till.

När Hans Alfredson gick bort i september i fjol, 86 år gammal, ville inte Stellan Skarsgård säga någonting.

– Jo, jag kan prata om Hasse, men jag ville inte vara en del av det där… det blir så kletigt, när folk dör och alla solar sig i dödsglansen, kan man säga. Det är förfärligt när begravningar blir som röda mattan-begravningar.
– Jag träffade honom sista gången på hans 80-årsdag. Redan då ville han dö, han tyckte han hade gjort sitt, han hade inte kul längre och han var en sådan som hade behovet att ha kul.

– Hasse var väldigt viktig för mig. Vi gjorde flera filmer ihop. Skrev en (”Jim och piraterna Blom”) tillsammans. Och ”Den enfaldige mördaren”, det var ju helt och hållet den som gav mig en agent och som satte igång min internationella karriär.

Hur ofta har du besökt Cannes-festivalen?
– Det vet jag inte. Fler än fem gånger, mindre än tio. Första gången var för ”Breaking the waves”. Den filmen satt ju som en smäck. Emily Watson (motspelerskan) ringde upp Lars von Trier, som inte vågade sig hit, direkt när galavisningen slutade, så att han skulle få höra de stående ovationerna i mobilen. Det är ett fint minne.

Fyra av Stellan Skarsgårds söner – Alexander, Gustaf, Bill och Valter – har gått i pappas fotspår. De är så flitiga, att Stellan inte har hunnit se allt de har gjort. Och några karriärråd får de inte heller.

– När vi träffas allihop, blir det mest businesskvaller. Vilka i branschen som är idioter och vilka som inte är det (skratt).

ARTIKELN HANDLAR OM