ÅSIKT

Det behövs mer S & M i politiken

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: TECKNING PATRIK LINDWALL
LEDARE

I morgon klockan åtta lägger den rödgröna regeringen sin sista budget för mandatperioden.

Det blir ett ögonblick att fira. Stefan Löfven har klarat hela mandatperioden trots det svåraste parlamentariska läget sedan 1920-talet. Men framtiden är en mer öppen fråga. Kanske är detta den sista budget på länge där vi på förhand vet att regeringen vinner?

Magdalena Andersson (S) tog 2014 över en statsbudget med underskott på 60 miljarder kronor. Efter flera år av skattesänkningar på lånade pengar var sjukvården eftersatt och resultaten i skolan sjönk för varje ny internationell jämförelse. Läkare varnade för att cancersjuka tvingades arbeta och överbefälhavaren klagade på att politiken lett till ett "enveckasförsvar".

Socialdemokraterna fångade stämningen med budskapet "Någonting håller på att gå sönder i Sverige" - och vann.

Oroliga för högervridning

Från Aftonbladets ledarsida var vi oroliga för att Stefan Löfven inte skulle orka göra mer än att förvalta borgerliga reformer. Det fanns skäl för oron, Alliansen och Sverigedemokraterna hade majoritet i riksdagen och Löfven pratade under valrörelsen om mittenpolitik och en "affärsplan för Sverige".

Finanspolitiken skulle bli stram, hette det och Socialdemokraterna 2014 lät lite som Göran Persson 1996. Det skrämde oss.

Men regeringen har varit mer vänster i politiken än i retoriken. Nu är underskotten borta, ungdomsarbetslösheten nere på rekordlåga nivåer och skolresultaten har förbättrats. Svensk ekonomi går utmärkt, ironiskt nog till stora delar tack vare den expansiva finanspolitik regeringen tvingades till på grund av flyktingkrisen.

Ända in i valbåset

När åren med Löfven ska summeras har Sverige fått 250 000 nya jobb och 100 000 fler anställda i välfärden. Men samtidigt har vi större klyftor än någonsin och eftersom arv, förmögenheter, fastigheter och lyxbåtar är skattebefriade så har den rikaste procenten dragit ifrån.

Och omsvängningen i flyktingpolitiken kommer att göra ont för många gräsrötter och väljare ända in i valbåset.

Men i den parlamentariska krisen är ingenting löst. Tvärtom har osäkerheten ökat. Hur öppen är egentligen Ulf Kristerssons dörr till samarbete med Sverigedemokraterna? Går Annie Lööfs nej att lita på även efter valet?

Ingen vet.

Svinhugg går igen

Alliansen har under mandatperioden undergrävt möjligheten att regera i minoritet genom att spela under täcket med SD. De fällde Stefan Löfvens första budget och hotade sig sedan igenom varje budgetprocess för att stoppa viktiga skattereformer. De viftade med misstroendeförklaringar mot Anders Ygeman och Peter Hultqvist utan saklig grund.

Och tillsammans med SD har de borgerliga partierna beslutat om långt över hundra så kallade "tillkännagivanden" i riksdagen med syftet att styra regeringsarbetet från baksätet.

Om Alliansen bildar regering i höst lär svinhugg gå igen.

Enligt Sveriges radios och Novus sammanställning av olika opinionsmätningar från mars i år har de rödgröna 40,1 procent mot Alliansens 39,9. Att någon skulle få egen majoritet är ungefär lika sannolikt som att månen visar sig vara en ost.

Sverige kan få allt från fem partier till nio i riksdagen beroende på hur KD, L, MP och FI klarar fyraprocentspärren.

Strid om makt och resurser

För några år sedan hade Liberala ungdomsförbundet en valaffisch med texten "Det finns för mycket S & M i politiken" - illustrerat med två läderbögar.

I dag är problemet det motsatta. Det krävs mer av S och M i politiken, mer av regeringsduglighet och tydliga alternativ för väljarna. Det behövs stora partier som inte blir nervösa så fort man petar dem i magen och ideologiska konflikter om riktiga sakfrågor.

Därmed inte sagt att de bör samarbeta, tvärtom. All politik handlar i slutändan om fördelning av makt och resurser. Socialdemokraterna och Moderaterna föddes ur olika sidor i den konflikten.

De bör fortsätta avsky varandra och ha episka konfrontationer så fjädrarna ryker både med vuxen - och mindre vuxen ton.

Valet 2018 får gärna bli ett presidentval mellan Stefan Löfven och Ulf Kristersson. Det skulle bli tydligt för väljarna.

Ny Decemberöverenskommelse

Men innan dess bör de sätta sig ner och göra upp om formerna för regeringsbildningen utifrån samma principer som Fredrik Reinfeldt föreslog inför valet 2014: att största block får regera.

Det skulle i ett slag beröva Sverigedemokraterna all makt och positionen som valrörelsens mittpunkt. Jimmie Åkesson vill bli kungamakare men kan bara få den rollen om de demokratiska partierna abdikerar från sitt ansvar.

Principen att största block av demokratiska partier ska få regera var utgångspunkt för decemberöverenskommelsen och har, trots sina fel och brister, respekterats hela mandatperioden. I praktiken har den gällt sedan 2010.

Vi vet därmed av erfarenhet att den fungerar. Sverigedemokraterna har skapat oreda men har inte på något mer djupgående sätt kunnat ändra politiken. Det som ibland kallas en “cordon sanitaire“, en smittskyddslinje mot högerextremism har hållit.

Så bör det förbli.

Folkomröstning om Jimmie Åkesson

Nu senast vid “valet“ i Ungern såg vi vilket samhälle SD:s politik leder till i praktiken. De är inte bara nationalister och främlingsfientliga utan även en fiende till grundläggande västerländska värderingar som liberal demokrati och individuell frihet.

Att någon svensk regering skulle göra sig beroende av ett sådant parti är en outhärdlig tanke eftersom SD alltid skulle kräva gentjänster. Ändå är detta skriften på väggen just nu och det lär förbruka allt syre i valrörelsen.

Vi skulle kunna prata om Magdalena Anderssons budget i stället, bråka om skatter och väntetiden på akutmottagningen, skolpolitik, vinstfrågan och om vem som egentligen är för flest poliser.

Valet 2018 skulle kunna handla om höger mot vänster, inte bli en folkomröstning om Jimmie Åkesson.

Det finns ännu tid att ändra spelplanen.