ÅSIKT

Vem ska trösta fiskmåshögern?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Hasse Holmberg / TT / TT NYHETSBYRÅN
LEDARE

Debatten kring regeringsfrågan har onekligen förnyat det politiska språket.

"Klåpare. Bedragare. Quislingar" skrev KD-toppen Sara Skyttedal på Twitter om Annie Lööf. Teologie doktorn och M-politikern Ann Heberlein kallade Jan Björklund (L) för "Judas". DN:s ledarsida använder epitetet "fiskmåshögern" om sina motståndare medan Expressen föredrar ”hö-hö-hö-högern”. Per T Ohlsson på Sydsvenskan är nog mest målande: "På ena sidan cirkulerar moderaten Ulf Kristersson, påhejad av en direktörssponsrad neandertalhöger som vill dela grotta med Sverigedemokraterna".

– Fiskmåshögern var delvis ett skämt men också träffande: De är skräniga, aggressiva och släpper gärna skit på andra. Det är en okej metafor, förklarade Per Svensson, politisk redaktör på Dagens Nyheter, när Expressen frågade.

Hårda mot C och L

På nätet har oförskämdheterna eskalerat i "granskningar" där högerns nätsoldater offentligt har kört centerpartister och liberaler i rännstenen. När de borgerliga partierna i dag möts till partiledardebatt i Sveriges riksdag är det svårt att se vad som förenar. Det är som att tonen i sociala medier numera styr retoriken i den inomborgerliga debatten även på ledarsidor och från partiföreträdare.

I och med att borgerligheten splittrats har Stefan Löfven nått sitt viktigaste politiska mål. Sedan han valdes har högern ständigt underskattat honom och varje gång gått förlorande ur de strider som de tagit. Den nya politiska karta som partiledarna i dag måste manövrera efter är Löfvens skapelse och när han nu regerar vidare är det till stor del på egna villkor.

Det gemensamma draget i det nya politiska landskapet är annars att nästan alla är oppositionspartier. Moderaterna och Kristdemokraterna naturligtvis och Sverigedemokraterna som kallar sig "opposition på riktigt". Men även Vänsterpartiet som är den "enda vänsteroppositionen" och Centern och Liberalerna som samtidigt är opposition och "liberal motor" för regeringen. Socialdemokraterna å sin sida är i "opposition mot orättvisor" vet inte riktigt var de ska sätta ner fötterna. De enda som inte är i opposition verkar vara Miljöpartiet.

Bråk inom gamla block

Mest intressant med dagens debatt blir bråken inom de gamla blocken snarare än konflikterna mellan dem. Hur kommer Jonas Sjöstedt att hantera sin nya och friare roll mot Stefan Löfven och inte minst mot Gustav Fridolin i klimatfrågan? Vänsterpartiet har länge försökt bli ett mer grönt parti och nu har Sjöstedt möjlighet att vinna både röda och gröna väljare från regeringspartierna.

Samtidigt kan han inte ta ut svängarna hur långt som helst, Vänstern vill fortfarande kunna göra upp med Löfven i enskilda frågor så något språkbruk liknande det borgerliga drängslagsmålet lär vi knappast få se. Om Vänsterpartiet ska få något verkligt inflytande i framtiden krävs dessutom fler rödgröna mandat och då räcker inte strategin att bara vinna från Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Hur Sjöstedt klarar balansgången blir en av nyckelfrågorna i svensk politik de kommande fyra åren.

92 mandat

Även hur "fiskmåshögern" hanterar sin besvikelse blir viktigt. M och KD samlar 92 mandat eller drygt var fjärde väljare och om de vänder sig åt höger eller mot mitten avgör borgerlighetens, och möjligen även Sveriges framtid. Bildar de - i praktiken - ett konservativt block med SD eller väljer de att gå sin egen väg? Hittills har Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson framförallt försökt trösta sina egna väljare genom att skylla Alliansens upplösning på Centerpartiet och Liberalerna. Det är inte någon särskilt långsiktig strategi. Frågan är om de sträcker ut en olivkvist till mittenpartierna och om de skruvar ner sitt tonläge?

Annars lär nog quislingar och neandertalare få sällskap av många festliga nyord i framtiden.

avAnders Lindberg