ÅSIKT

Liberalernas kris är medelklassens kris

Kan Nyamko Sabuni göra L till ett parti för medelklassen igen?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: MAGNUS SANDBERG
Nyamko Sabuni vill bli ny ledare för Liberalerna.

De stora samtids- och framtidsfrågorna – miljöhotet, skolan, integrationen, demokratin – är det som lockat tillbaka Nyamko Sabuni till politiken.

I går berättade hon på en pressträff att hon vill bli Liberalernas nya partiledare.

Inga överraskade besked direkt. Det är så här de låter, folkpartisterna. Men någonstans mellan försvaret av januariavtalet och öppningen för att ”samverka” med Sverigedemokraterna i frågor där man tycker lika nämnde Sabuni faktiskt de växande klyftorna som ett samhällsproblem.

Det ser ut som en tanke.

Medelklassen krymper

Den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD varnar i en ny rapport för att västvärldens medelklass stadigt krymper. När klyftorna ökar – de superrika blir bara rikare och de fattiga bara fattigare – har västvärldens köpstarka mittfåra fått uppleva hur löneutvecklingen avstannat, levnadsstandarden sjunker och otryggheten på arbetsmarknaden ökar.

Boende, utbildning och sjukvård blir dyrare och medelklassföräldrar inser att deras barn kommer göra klassresor nedåt.

Det kan leda till förödande sociala konsekvenser, varnar OECD. Tilltron till välfärdssamhället och demokratin går förlorad. Politiska ytterkantsrörelser vädrar morgonluft.

För Liberalerna – som i årtionden uppfattat att medelklassen är deras folk – borde det där oroa. I valanalyserna från 2014 och 2018 noterar partiet att man tappar det breda mellanskiktet, tjänstemännen och akademikerna. Människor som brukar rösta liberalt – poliser, lärare, sjuksköterskor och förskollärare – gör det inte längre.

Kanske för att partiet sedan länge saknar politik för medelklassen. Att sjukhusen drivs enligt löpandebandsprincipen, att skolan byråkratiserats sönder, att det är lägre personaltäthet på privata äldreboenden och mindre andel förskollärare på fristående förskolor bär Liberalernas signatur. Om partiet har några åsikter om den sänkta löneandelen, orimliga boendekostnader och tjänstemännens jobbstress så säger de inget om det. Värnskatten ska ju sänkas.

Anstötliga sociala klyftor

Under partiledare som Bertil Ohlin, Sven Wedén och Gunnar Helén kombinerade partiet en positiv syn på marknadsliberalismen med ett försvar för den generella välfärden och omfördelningspolitik. Dåtidens liberaler ansåg att en otyglad marknadsekonomi skulle leda till oacceptabel maktkoncentration och anstötliga sociala klyftor.

Socialliberalism kallas det där och sägs vara en ideologi för liberaler som känner empati om samhällets olycksbarn. I dag kanske partiet inte kan vara just det, men nog skulle det behövas ett liberalt parti som stod upp för medelklassens levnadsvillkor och överlevnad.


• Vill du ha våra texter direkt i ditt flöde? Klicka här och gilla Aftonbladet Ledare på Facebook!

avDaniel Swedin

ARTIKELN HANDLAR OM