ÅSIKT

2019 står det mellan Löfven eller extra val

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

avAnders Lindberg

Foto: Lotte Fernvall / AFTONBLADET / 3226

Alla gissningar om kaos efter valet slog in.
– Jag är högst medveten om att det kommer bli en extremt turbulent höst. Jag tror att vi går mot en höst efter ett val som vi inte har sett på många decennier i svensk politik, sa Annie Lööf (C) till Aftonbladet i våras.

Den femte augusti konstaterade Aftonbladets ledarsida att valet står mellan "rödgrön eller blåbrun röra". Och att den verkliga regeringsfrågan var "Kommer Centerpartiet och Liberalerna att släppa fram Ulf Kristersson som statsminister även om han är beroende av SD:s aktiva stöd? Den frågan har två möjliga svar: ja eller nej. Allt annat är rökridåer."

Vi fick i allt väsentligt rätt.

Men eftersom de borgerliga partierna bedrev valrörelsen som om Alliansen fanns på riktigt och kunde vinna egen majoritet viftade de bort regeringsfrågan. Det skulle komma att straffa sig. För parallellt med bortviftandet låste sig Centern och Liberalerna allt hårdare retoriskt vid att de var garanten mot SD:s inflytande. Även om de på pappret inte uteslutit en Kristersson-regering hade de i debatter, intervjuer och valtal i princip redan visat korten. Därmed dog Alliansen på valnatten när de rödgröna blev större än de borgerliga och resten av hösten präglades mest av dess utdragna dödskamp.

Annie Lööf har nyckeln

Från valdagen till i dag har Annie Lööf och hennes 31 riksdagsmandat haft regeringsfrågan i sin hand och vägrat välja mellan att släppa fram Stefan Löfven som statsminister eller att ge Jimmie Åkesson politiskt inflytande. Det är detta tvärsäkra velande som gjort 2018 till politisk pytt i panna.

Samtidigt är det inte konstigt att politiska block och lojaliteter som funnits i decennier biter sig fast, både i väljarnas medvetande och hos ledande politiker. Flera av Alliansens tongivande personer är så unga att de inte ens minns de stora blocköverskridande uppgörelserna i början av 1990-talet då landet räddades och partierna lade grunden för den politik som till stora delar fortfarande gäller på områden som lönebildning, energi och skatter. Möjligen känner de bättre till pensionsuppgörelsen och olika försvarsbeslut men har inte in på huden upplevt vad det innebär när ett litet lands ekonomi blir herrelös som 1992 när riksbanken höjde räntan till 500 procent och bankväsendet stod inför kollaps.

Handlar om samarbete

När vi intervjuade tidigare S-statsministern Ingvar Carlsson för några veckor sedan om hans erfarenheter av 38 år i politikens centrum återkom han till den stora krisen under Carl Bildts (M) regering mellan 1991 till 1994.

– Jag gick runt här i Tyresö och det stod "Till salu" på vart och vartannat hus. Folk var livrädda för högre räntor. Jag och Bildt älskade inte varandra, men vi Socialdemokrater ställde upp och samarbetade med regeringen för landets skull, säger han.

Svensk nutidshistoria handlar mer om samarbete än konflikt, vi möts vid förhandlingsbord snarare än på gatan. Sydsvenskans legendar Per T Ohlsson öppnar sin magnifika tegelsten Svensk politik (Historiska media 2014) framför riksdagshuset den 21 april 1917. Fabrikerna hade stängt för helgen och arbetare börjat strömma till. På ena sidan 10 000 hungriga människor, pressade av dyrtid och internationell kris - på den andra 20 konstaplar och riksdagshusets egna vakter.

Lugnade massan

Demonstrationen framför riksdagen var en av många, vanligt folk hade börjat röra på sig i hela landet. Kraven på större brödransoner och sänkt pris på potatis, men även på allmän och lika rösträtt skallade allt högre och inne i riksdagshuset hade de höga herrarna börjat bli oroliga. Ett par månader tidigare hade den ryska tsarregeringen störtats i inledningen till det som skulle bli den ryska revolutionen.

På riksdagens trappa möttes demonstranterna av Hjalmar Branting (S) och Per Albin Hansson (S). Branting hade nyss återvänt från en resa i Ryssland. Socialdemokraternas ledare balanserade på slak lina när de inför folkmassan förklarade att kraven var rimliga men att regeringen under högermannen Carl Swartz faktiskt försökte förbättra förhållandena. Hjalmar Branting uppmanade arbetarna att sluta upp kring Socialdemokraterna vid höstens andrakammarval.

Efter hand hade polisförstärkningar anlänt och Per T Ohlsson refererar ögonvittnet Nils Horney, Social-Demokratens utsände reporter, som stod bakom Per-Albin Hansson. Han såg hur polismästare Wilhem Tamm klev ut ur riksdagshusets port och höjde sin högra hand i vilken han höll sina vita handskar. Horney uppfattade att han tänkte ge signal till poliserna att angripa folkmassan. Men så blev det inte, för framför ögonen på Horney grep kommissarie Anders Gustaf Kempe helt sonika sin chef i hampan och släpade tillbaka honom in i riksdagshuset.
Vad hade hänt om överheten svarat arbetarna med våld den där vårdagen 1917?

Få saker är svenskare än en dagordning

Det vet vi inte, men som Per T Ohlsson konstaterar så kan Anders Gustaf Kempes rådiga ingripande mycket väl ha förhindrat en svensk revolution, kanske inbördeskrig. Vid halv fyra-tiden skingrades folkmassan och året efter, 1918, tog första världskriget slut och riksdagen fattade beslut om allmän och lika rösträtt.

Det finns en röd tråd från Anders Gustaf Kempe på riksdagshusets trappa 1917 till Ingvar Carlssons promenad i Tyresö 1992: de såg skogen trots alla träd. De satte landets bästa över klass- och partiintressen. De fann kompromisser.

Få saker är svenskare än en dagordning, ett organiserat möte där vi hittar konsensus och löser saker tillsammans. Få saker kan också vara tråkigare, men det är en del av poängen. Uttråkade människor hittar till slut samsyn, om inte annat så bara för att få gå hem.

2018 blev konfrontationens år och aktar vi oss inte kan 2019 gå i samma tecken. Om inte Stefan Löfven väljs av riksdagen 16 januari så går vi antagligen mot ett extra val i mars eller april. Eftersom vi sedan har EU-parlamentsval i maj kan vi se fram mot minst ett halvår av politiskt kaos. Dessutom skulle, om opinionsmätningarna stämmer, ett extra val inte lösa något.

I morgon ringer vi ut 2018. Äntligen, säger nog de flesta.

Låt oss ringa in ett nytt politiskt samarbetsklimat när vi ändå är i gång.

ARTIKELN HANDLAR OM