ÅSIKT

Din skatt ska inte göda Bert Karlsson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Nu gäller det att se möjligheten i den utmaning Sverige står inför

Foto: Ronny HOLMSTRÖM
Bert Karlsson driver flyktingförläggning.

27 OKTOBER 2015. MIGRATION.

Över 2 000 kronor per dygn. Det är kostnaden för ett ensamkommande flyktingbarn att bo i en av Wallenberg­ägda Aleris ­lägenheter i Mölndal, enligt en granskning i Svenska Dagbladet. Månadskostnaden för kommunen blir över 60 000 kronor.

Hyran för lägenheten är egentligen 5 000 kronor i månaden. Vad vinstmarginalen blir för Aleris vill ­bolaget inte berätta.

Vad som är möjligt att ­konstatera är dock att ett ­litet antal företag nu ­passar på att göra stora ­affärer på flyktingar i ett läge där kommunerna och Migrationsverket är ­desperata.

– I princip kan man tolka det här som om kommunerna använder skattemedel för att göda ett fåtal bolag som profiterar på flykting­strömmar, kommenterar Sasja ­Beslik, chef för ­ansvarsfulla investeringar på ­Nordea, läget i SvD.

De närmaste två åren ­beräknar Migrationsverket att drygt 22 miljarder kronor kommer att gå till bostäder för asylsökande. Visst, myndigheter drar ofta till i överkant när de begär medel från staten.

Men ändå. Det handlar om mycket pengar. Borde inte de kunna användas bättre och smartare än att pumpa upp vinstmarginalerna för familjen Wallenberg och Bert Karlsson?

Privata företag har inga intressen av att bygga nytt eller investera långsiktigt. De vill leverera en tjänst ­billigast möjligt och göra en så stor vinst som det går.

Samtidigt är Sverige i desperat behov av bostäder. Unga människor kan inte flytta hemifrån, Konjunkturinstitutet varnar för ­bostadsbubbla. Och bostads­bristen är det största hindret när flyktingar under kommande år ska gå från mottagningssystemet till ­arbete och studier i landets kommuner.

Sverige lider i dag av ett antal stora problem som ­regeringen Reinfeldt lämnade efter sig. Underinvesteringar i bostäder och välfärdstjänster är ett sådant. Ett privatiserat flykting­mottagande är ett annat – här finns mycket av förklaringen till att några av ­landets fattigare kommuner har fått ta oproportionerligt stort ansvar.

Regeringen bör nu göra två saker.

Det ena är att ta politisk strid för de ytterligare ­investeringar som behöver göras i utbildning, välfärd och bostadsbyggande – ­både som följd av tidigare misstag och av att behoven nu ökar.

Det är nödvändigt av två skäl. Dels för att ­stödet för den generösa flyktingpolitiken kommer att minska om grupper ställs mot varandra. Men också för att ­investeringar är nödvändiga för att klara integrationen. Detta måste vara överordnat både utgiftstak och principen krona-för-krona.

Det andra, som är minst lika viktigt, är att se till att de pengar som satsas används så ­effektivt och långsiktigt det bara går. Att de om möjligt investeras i nya bostäder på rätt ställen i landet i stället för att gå till kortsiktig ­offentlig konsumtion av ockerhyror eller feta vinstmarginaler.

Sammanfattningsvis: På detta stora politikområde behövs planering och ­långsiktighet, inte mer av laissez-faire och kaos.

En stor del av Sveriges ekonomiska framgångar kan förklaras med byrå­kratisk effektivitet, smarta ­investeringar och långsiktig samhällsbyggnad. Vi har haft höga skatter, men dessa har använts till rätt saker.

Nästa år beräknas svensk ekonomi växa med 2,5 procent. Antagligen blir tillväxten ännu högre, bland annat till följd av satsningar på flyktingmottagande som driver på inhemsk konsumtion.

Nu gäller det att se möjligheten i den utmaning Sverige står inför. Antingen bränner vi en del av de pengar som flyktingmottagandet kostar på Bert Karlsson och familjen Wallenberg.

Eller så ser vi till att investera smart och ­modigt på ett sätt som ­bidrar till att höja svensk tillväxt.

Det senare vore bättre.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

avKarin Pettersson

ARTIKELN HANDLAR OM