ÅSIKT

Lite extremism är väl inte så farligt

Foto: Teckning PAUL WALLANDER
Vill ni komma ut och leka?
LEDARE

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

En gengångare dyker nu upp lite överallt i europeisk politik. Eller flera olika egentligen, nationalistiska, rasistiska och fascistiska rörelser vinner terräng och inflytande, först på nätet, sen i debatten och slutligen i parlamenten.
Detta är vår tids stora idéstrid, detta är vårt 1968, vår kärnkraftsomröstning, vårt bondetåg. Hur vi som samhälle – världens mest liberala och sekulära – hanterar nationalismens återkomst kommer att definiera oss i decennier.

I helgen var det Bosniens tur. Nationalisten Milorad Dodik utropade sig till segrare i det bosniska presidentvalet med 55 procent av rösterna. Därmed kommer han att ta den serbiska platsen i landets tredelade presidentskap.

Milorad Dodik leder de så kallade "oberoende socialdemokraterna" i den serbiska utbrytarenklaven Republika Sprska sedan 1996. Fram till 2012 ingick partiet i Socialistinternationalen men blev utkastade på grund av sin nationalistiska retorik. Dodik vill nu ha en folkomröstning om att splittra Bosnien enligt de etniska gränser som i praktiken blev resultatet av Bosnienkriget 1992-1996 då över 100 000 människor dog och hundratusentals tvingades fly.

Det förflutnas spöken

Att det förflutnas spöken dyker upp just på Balkan borde väcka ett ramaskri men nyheter därifrån blir för det mesta bara notiser.

Dessutom har vi vant oss. I Polen, Ungern och Italien regerar redan extremhögern och i en rad andra länder har konservativa partier öppnat famnen för högerpopulisterna.

Nu står Sverige på tur. I går meddelade Ulf Kristersson att han misslyckats med att övertyga Stefan Löfven om att bli stödparti till en borgerlig regering.

"Det har jag nu informerat talmannen om. Men jag har också meddelat talmannen att jag nu går vidare med mina sonderingar" skriver Ulf Kristersson på DN debatt.
Att Socialdemokraterna skulle bli stödparti åt en borgerlig regering var en obegriplig tankevurpa redan från början. Stefan Löfven leder det största partiet och de rödgröna har fler mandat än Alliansen.

M kan bli stödparti åt Löfven

Om Ulf Kristersson verkligen vore så intresserad av blocköverskridande uppgörelser så hade han naturligtvis själv ha erbjudit sig att bli stödparti åt en rödgrön regering.

Men Ulf Kristersson är inte intresserad, inte på riktigt, det vi ser är bara teater. Moderaterna vill till varje pris regera och de kommer att gå hur långt som helst för att få makt. Regeringsinnehavet 2006 till 2014 verkar ha skapat en moderat självbild som ett "naturligt regeringsparti" liknande den Socialdemokraterna hade på Tage Erlanders tid. Men utan motsvarande väljarstöd. Att Moderaterna gjorde ett katastrofval och har färre röster än sin motståndare spelar ingen roll. De ska ändå styra - eftersom de har "rätt" till det.

Det verkligt viktiga är vad Ulf Kristersson inte berättade i går, hur han ska få ihop de röster som saknas för att han ska kunna bilda regering och få igenom sin politik.

Ett sluttande plan

Den kackafoni av Moderater som nu argumenterar för SD-samarbete verkar tänka att "lite extremism är väl inte så farligt". Men de har fel.

Sverigedemokraterna är inget enfrågeparti. De vill ha ett nationalistiskt Sverige, ett slutet Sverige, ett land som vänder sig inåt, bort från Europa och bort från just de frihetliga värderingar som byggt vårt land så starkt och solidariskt. SD hatar feminism och mångfald eftersom dessa värderingar står i vägen för det samhälle partiet vill skapa.

I dag har precis en månad gått sedan valet men mandatfördelningen i riksdagen är oförändrad. Därför finns bara en väg kvar att gå för Kristersson - till SD:s partikansli. Det han menar med "gå vidare" är att tillsammans med näringslivet och högerns ledarsidor övertala Centern och Liberalerna att svika sina väljare.

Vid tröskeln väntar Jimmie Åkesson och hans kravlista med anti-liberal politik. Där väntar också ett sluttande plan till ett helt annat samhälle.

Vill ni komma ut och leka?

ARTIKELN HANDLAR OM