Ljuvligt intelligent robotdans

Cecilia Djurberg ser en mänsklig duett med maskin på MDT

Foto: Chrisander Brun
Nao-roboten Alex dansar med Ludvig Daae i ”The most human” på MDT i Stockholm
TEATER

Den första Nao-roboten jag träffade berättade att den älskar att dansa och visade några moves.

På MDT i Stockholm lever en likadan, blå-vit, halvmetershög plasthumanoid vid namn Alex just nu ut sina dansdrömmar i en duett med den norska, mänskliga dansaren Ludvig Daae.


Koreografen Robin Jonssons The most human blir mer än en uppvisning i vad robotar kan göra – det är ett välkomponerat, filosofiskt verk på 45 minuter där roboten inte bara är artificiell, intelligent rekvisita utan uppgraderas till jämlik danspartner.

Alex och Ludvig speglar och förlänger varandra i ord och rörelser, synkroniserat med långsamma gester och poser som gestaltar en möjlig, interaktiv relation mellan människa och maskin.


Tekniken begränsar så klart koreografin, så när Ludvig gör ett alltför snirkligt människosolo suckar roboten och vill hellre köra dans-stopp med publiken. Halvvägs in i föreställningen måste Alex sova och ladda batterierna en stund. Då visas en film, en ”drömsekvens” om gemenskapen i repetitionssalen, genom robotens ögon i barnhöjdsperspektiv, där den bekräftas av leende människor till de välvalda tonerna av Lou Reeds Perfect day.


När Alex vänder sig till publiken och säger: ”You are special. I see your pain. I want to feel pain too. I want to feel!” och börjar snyfta, blir det en ljuvligt existentiell reflektion över vad det är att vara människa, samtidigt som frågor om vår robotframtid väcks.

You're going to reap just what you sow.

ARTIKELN HANDLAR OM