Kung Lear kickar loss på Gotland

Barbro Westling ser Romateatern hålla en klassiker vid liv

avBarbro Westling

Foto: Romateatern
Bengt CW Carlsson som Lear och Janna Granström som Narren.

Shakespeare är svensk sommarteaters stora namn. Här finns handling, vackert språk, tankedjup, grovkornigheter, lustiga språng och Shakespeare är ju, ja, största klassikern. Det vill säga han tål både attacker och nytolkningar.


Så mycket attack är det inte i gotländska Romateaterns utomhusversion av Kung Lear. Kring dramat om kungen, som på sin ålders höst vill visa kärlek (?) och storsinthet genom att fördela sitt rike på sina tre döttrar, vävs snarare suggestion och känslospel.

Bengt CW Carlsson stoltserar och riktigt yvs över blotta tanken på Lears givmildhet. Först vill han bara få verbala bevis på hur mycket döttrarna älskar honom. Regan (Nadia Hussein) och Goneril (Sofia Bach) levererar prompt, pyntar och vaggar honom med älskliga ord. Cordelia, älsklingsdottern, förblir dock tyst. Kärlek kommer inte till uttryck på befallning. Alicia Söderman är en mycket ung ”sad girl” vars dova sånger, rebelliska yttre och kvävda raseri så gott som helt ersätter hennes repliker.


Sara Gieses uppsättning vinner stort i klarhet vad gäller att förmedla berättelsen. Här renodlas komplikation i relationer, behov och krav med fin tydlighet. En insikt växer om hur auktoritet och makt kanske aldrig kan lämnas och inte heller låter sig förenas med kärlek.

Den något ojämna ensemblen gestaltar för det mesta vältajmat och vasst. En särskilt alert signatur till det tänkvärda sätter Janna Granströms Narr. Lite rumphugget blir slutet dock, då dialogen mellan Lear och Cordelia bokstavligen saknas. Inget kommer ur ingenting, som det heter i pjäsen.


Många roller blir det och samma skådespelare gör flera roller. På vägen från Kung Lear på gotländska Romateatern hör jag flera försök att reda ut vem som egentligen var vem på scenen. Även det håller en klassiker vid liv.

ARTIKELN HANDLAR OM