Smart slevat inferno

Cecilia Djurberg ser Den sista kabarén på Soppteatern

avCecilia Djurberg

TEATER

Foto: Matilda Rahm
Sara Jangfeldt och Andreas T Olsson i ”Den sista kabarén” på Soppteatern, Kulturhuset Stadsteatern

TEATER Tänk om dessa renoveringar av flera Stockholmsscener samtidigt i själva verket är en djävulsk, politisk plan för att lägga ner all teater? Och att de aldrig kommer att öppnas igen? Den misstanken planterar Soppteaterns nya konstnärliga ledare Sara Jangfeldt i Den sista kabarén. 

Själva existensen av den nya scenen Under fontänen talar i och för sig emot denna konspirationsteori, men i oroliga tider spelar teatern gärna just komedier och kabaréer. Som andningshål och för att bearbeta sånt som oroar i lättsammare form. Och extra oroligt lär det ha varit på Kulturhuset Stadsteatern, som tvingats flyttstressa mitt i den politiska röran.


Med humoristisk tonsäkerhet mixar Jangfeldt in senaste tidens kulturella och politiska turbulens i denna särdeles smarta, roliga och delikata show. Vid pianot kompar Fredrik Meyer med sotade ögon och Dramatenskådespelaren Andreas T Olsson släpar in sitt konventionstunga bagage. Bokstavligen en gammal koffert med typisk Dramatendiktion och -tradition. Han har flytt från Nybroplan genom en hemlig tunnel. Via sufflörluckan, såklart.  

Den sista kabarén är ett rappt serverat inferno av interna och aktuella referenser, metamatigt kryddat med ”postdramatisk sorg” och en rå men hjärtligt gestaltad rivalitet mellan de båda teatrarna.

Budskapet är dock tydligt: att alla tillsammans måste bekämpa hoten mot den fria konsten och kulturen, även om de kan verka helt absurda. För ”med sin framtid kan man ej kompromissa”.

ARTIKELN HANDLAR OM