Inte bara en gubbklassikerbräcka

Amelie Björck ser ett kreativt återbesök i teaterhistorien

Thérèse Brunnander och Karin Franz Körlof i ”Ensam” på Dramaten.
Foto: SÖREN VILKS
Thérèse Brunnander och Karin Franz Körlof i ”Ensam” på Dramaten.
TEATER

Nationalscenen förverkligar i höst sitt uppdrag att ”förvalta teaterhistorien” genom ett omskakande återbesök
i det ”moderna genombrottets” repertoar. Regissören Anna Pettersson dekonst­ruerar brallorna av Ibsen respektive Strindberg, allt medan Jenny Andreasson återknyter till Alfhild Agrell, vars Räddad hon för några år sedan satte upp som del av Spets-projektets åter­erövring av viktiga dramatiker som Leffler, Benedictsson, Stéenhoff och Agrell.


Dramat ”Ensam” fick vid premiären 1886 tidens heta ­frågor om sedlighet, äktenskap, ekonomi och frihet att flamma. I dag måste kontaktytorna mer aktivt ruggas upp för att det ska börja spraka. Visst, dramat är viktigt nog att spela som gubbklassikerbräcka och kvinnohistoriskt dokument. Men kan det riktigt röra vid oss?


Första akten andas lojal ­originaltrohet i en könlöst furublond scenografi. Konversationen mellan den strävsamma Thora, ogift mor till vuxna Yngva, och hennes cyniske vän doktorn vetter åt lustspelet snarare än tragedin.

Peter Engmans gåpåiga replikföring låter ana att han inte är helt nöjd med sin rollperson. Och varför vara det? Doktorn är vän men till sist mest en man: nog borde Thora gifta sig i stället för att göra ett exempel av sitt liv. Leva i sanning? Bara dumt när hedern i en frutitel smäller högre.

I första akten är det mest ­ordet ”heder” som, genom att uttalas med emfas, minner om hur skambeläggandet av kvinnors frihetsuttryck löper som en blodröd tråd genom tider, mellan olikartade heders­kulturer och gör dramats fråga till mer än historia.


I andra akten förkroppsligas äntligen rörelserna under språkytan av en mer ­poetisk-koreografisk regi och tankar frigörs. Akten ­inleds med en fin ordlös scen som i bindande-snärjande rörelser illustrerar hur patriarkatets skam för­meras.

Thérèse Brunnanders Thora, som lyser av längtan efter dottern, har i själva verket lindat sin skam kring flickan, lika känsligt spelad av Karin Franz Körlof. Husan som Mia Benson gör till en riktig trollpacka, binder i sina försmädligheter in en skam hon själv bär på. Dessa ömmande kvinnorelationer väcker igenkännanden över alla gränser.


Thora är sömmerska och tråden: sytråden, nervtråden, skamtråden, livlinan, den stränga strängen, blir en ­genomgående symbol för komplexiteten. Som så ofta i 1880-talets kvinnoemancipatoriska dramatik står den unga generationens oförstörda kärlek till sist för den enda möjliga ut­vägen. Varje generation måste på sitt vis klippa banden.

FAKTA

TEATER

»  Ensam

av Alfhild Agrell

Regi: Jenny Andreasson

Scenografi: Marika Feinsilber

I rollerna: Thérèse Brunnander, Peter Engman, Karin Franz Körlof, David Fukamachi Regnfors, ­Magnus Ehrner, Mia Benson

Scen: Dramaten, Lilla scenen

Speltid: 2 tim 45 min