Teatralt fuskbygge helt utan magi

Cecilia Djurberg: Mästaren och Margarita lyfter inte

avCecilia Djurberg

TEATER

Foto: Märta Thisner
”Mästaren och Margarita” på Folkteatern i Gävle.

”Magiskt” är en förfärligt fantasilös floskel som kritiker borde förbjudas att använda. Särskilt i teater­recensioner, eftersom inflationen i ordet magi nog är som allra värst i teatersammanhang.

Men när Folkteatern Gävleborg nu sätter upp Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita är det urvattnade ordet ändå påkallat. ­Romanen är ju ett slags magisk ­realism och att så många teatrar frestas att tolka den fantastiska berättelsen handlar nog (förutom att kultstatusen lockar publik) om att djävulskonsterna erbjuder tacksamma, dramatiska situationer.

I Hyttan i Axmar bruk vill man uttryckligen betona frågor om vad sanning och konst är, så man hade ju förväntat sig något slags – magi.


Spelplatsen är också vald för att den är ”magisk”, sa regissören ­Natalie Ringler i en förhands­intervju. Vad hon menar med det är oklart, men den råa, sotiga masugnen i hyttan är i alla fall tryggt flamsäker när det blir dags för pyroteknik. I Anna Heymowskas scenografi ger tegelfonden annars mest en känsla av KGB-shabby chic ihop med realistiskt, kedjerökande kostymspel bland kafébord och röda skinnfåtöljer, och mot det orange plexiglaset som går igen i skjutdörrar, i en vackert snurrande prisma-glob och i Wolands solglasögon.


För den här ensemblen framstår rummet dock mest som förbannat, eftersom spelet aldrig hittar hem i det. Att skådespelarna inte kan dansa blir smärtsamt tydligt när Carl Olof Berg lagt en vid, synkroniserad ensemblekoreografi i det begränsade utrymme som de otajt flaxar runt i.

På premiären är också ljudet uselt, med oförutsett regn­smatter mot hyttans tak som ­ytterligare saboterar allt som eventuellt kan kallas ”teater­magi”. Ensemblen har myggor, men volymen är inte kalibrerad mot de fem starkt, välspelande musikerna från Gävle symfoni­orkester, som är föreställningens enda behållning. Röstlägen åker upp i förmodad panik över att ­inte höras och körsångspartierna är fruktansvärt ansträngda. Man önskar att den kompetenta Lina Englund ensam fått stå för sången.


I rollen som Margarita är hon också den enda som, stundtals, lyckas frambringa någon riktig nerv i gestaltningen. Men hon har så mycket emot sig i denna pratiga iscensättning av detta redo­visande manus utan språklig spänst. Den habila regin markerar scener, snarare än förtätar dramatiken, så att det inte ens uppstår någon övertygande passion mellan Mästaren och Margarita.

Detta teatrala fuskbygge ­borde slängas in i masugnen, hettas upp och hamras om rejält för att vara en djävulsk eldgaffel som motiverar en utflykt till Axmar bruk.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Gävle

Scen