Mördande begär

Amelie Björck ser Jungfruleken på Teater Giljotin

avAmelie Björck

TEATER

Foto: Bengt Wanselius
Robin Keller och Robert Fux i Jean Genets Jungfruleken, regi Richard Turpin, på Teater Giljotin

Claire och Solange – Jean Genet ger pigsystrarna i Jungfruleken (1942) änglalika namn. Robert Fux och Robin Keller är bleka och allvarliga i rollerna när Teater Giljotin samarbetar med hemlösa stadsteatern. Med breda kvastsvep städar de sin Madames sällsamt lockande sovrum, vars golv är bestrött med undersköna döda rosor.

Pigorna låter sig hunsas och förnedras. Men de är också Madame, spelar henne i hennes frånvaro i en jungfrulek som ritualiserar, speglar och gör s/m- och psykodrama av maktförhållandena. De låter frustrationen ta form: ”leken” blir snart en repetition inför en verklig mordakt. Madame ska förgiftas.


Genets drama är minst lika fascinerande att tänka kring som att se uppsatt (rollspelet har studerats massivt från psykoanalytiska och queera vinklar). Texten är svårspelad. Intrigen med husfadern Monsieur som pigorna intrigant fått i fängelse är omständlig och rollspelets komplexitet är svår att fånga i stunden.

Fux och Keller är ändå oupphörligen sevärda: scenen när Fux likt en fjättrad mordängel står på en stol iklädd Madames blodrött böljande klänning ska stanna i minnet. Andra gånger saknar jag det drömska och oskuldsfulla i spelet: det som Genet kallar ”förstulenhet”. Perversionens lust och lätthet står i Richard Turpins regi tillbaka för dess våldsamhet.


Författaren var själv öppen för att pigrollerna kunde spelas av ”unga pojkar” och på Giljotin görs även Madame av en man. Åke Lundqvist (82), känd från transfilmen Ångrarna, är betagande som hänsynslös diva i blond peruk. Spelet intensifieras när hon tycks genomskåda mordkomplotten. Hon (makten) rubbas dock aldrig helt; nonchalant spottar hon i giftteet.

Jag funderar på vad rollsättningen gör för begärsdynamiken. Begäret att bli den fullfjädrade kvinnan med klänningarna, smyckena, parfymen och männens blickar är en drivkraft för pigorna. Allt detta som traditionellt är ouppnåeligt för både underklassen och för pojkar/män. Kanske ger det uppsättningen en särskild tragisk touch av camp att inte ens Madame har fri tillgång till att vara femme. Hennes kropp är en åldrad mans: även hon måste klä ut sig för att bli kvinna (fast vem måste inte det).


Begäret hos pigorna att bli Madame blir alltså mindre framträdande i denna tappning än begäret att (i namn av ”världens pigor”) störta henne. Samtidigt är det lovvärt att Turpin inte helt ställer klassdramat framför begärsdramat. En återkommande gest binder snyggt och effektfullt samman den kroppsliga/erotiska aspekten med klassföraktet. Spottloskan.

ARTIKELN HANDLAR OM