Knarkskandal på Dramaten

avClaes Wahlin

TEATER

CLAES WAHLIN berättar sanningen om Reine Brynolfssons drogmissbruk

Foto: Sören Vilks
Reine Brynolfsson i Dumb show.

Att en av Sveriges skickligaste skådespelare skulle vara insyltad i ett omfattande drog- och sexmissbruk är kanske inte helt förvånande efter avslöjandena om hustrumisshandel i tv. Det ena brukar ju leda till det andra, inte minst under den press det innebär att ständigt vara i rampljuset.

Det handlar om Reine Brynolfsson och den egentliga sanningen bakom löpsedlarna, ett utrymme där det ryms bra mycket mer än detta försök att locka med en rubrik som inte är helt falsk, men heller inte det minsta sann.

Joe Penhalls pjäs Dumb Show är en uppgörelse med kändisjournalisternas metoder att lura, locka och dupera kändisar till att tala ut. Två journalister gillrar en fälla för den framgångsrike ståuppkomikern Barry och utnyttjar sedan varje vändning för att få ihop en story.

Pjäsens engelska ursprungssammanhang är hårdare än här, men igenkänningsfaktorn är likväl betydande. Det är dock en komprimerad bild, inte någon analys som presenteras i Kersti Horns kvicka uppsättning, som heller inte försöker förvandla komedin till socialrealism.

Här finns all anledning att hylla skådespelarna. Thomas Hanzon övertygar fullkomligt som Greg, en slyngel till journalist som inte bara utnyttjar allt till sin fördel, utan dessutom legitimerar sin hänsynslöshet med cirkelresonemang bara han själv tror på. Kristina Törnqvist, hans mindre erfarna kollega Liz, visar sig synnerligen begåvad att spela dum. Med en vokabulär enbart bestående av veckotidningsklichéer kan hon i enstaka glipor låta ana något annat, mänskligare, men det täpps raskt igen av någon klyscha.

Och sedan denne Reine Brynolfsson; ena stunden som en speedad komiker, nästa stund en patetisk, alkoholiserad kändis eller som tafflig strateg i rollen som offer. Varje replik föds som orepeterad och inte nog med att man kan se vad denne Barry tänker när han lyssnar till sina vedersakare, man kan dessutom se när han inte tänker. Brynolfsson förlänar Barry en egenartad mänsklighet i all sin skröplighet, reducerad bit för bit, ned till det för alla lika.