Orfeus borde ömsa skinn

Cecilia Djurberg undrar varför Tennessee Williams pjäs spelas på Elverket

avCecilia Djurberg

TEATER

Foto: Therese Öhrvall
Sofi Helleday som Lady och Björn Bengtsson som Val i Orfeus stiger ner på Dramatens Elverket

Det finns många skämt om gitarrkillar som går ut på att de är så självupptagna att de tror sig vara universums medelpunkt. Tennessee Williams pjäs Orfeus stiger ner från 1957 hör till de mest överarbetade i genren. Williams tolkade om Orfeusmyten, inte bara en utan två gånger, och satte en gitarr i handen och en ormskinnsjacka på sin Orfeus. Ni vet, guden som misslyckades med att hämta sin älskade Eurydike från dödsriket då han inte kunde låta bli att vända sig om för att beundra hennes skönhet. 

Den första versionen, Battle of Angels, totalfloppade, men spelades på Dramaten så sent som 2010 i en ansträngt moderniserad tolkning med samma svenska titel som filmatiseringen med Marlon Brando: Mannen i ormskinnsjackan.


På Elverket spelar Björn Bengtsson nu ganska nedtonat denne gitarrgud som, efter att ensam och olycklig vandrat runt och sjungit sina sånger, stannar till i en byhåla i den amerikanska södern för en paus, som blir en nedstigning i helvetet. Hans namn, Valentine Xavier, är en ordlek där efternamnet uttalas saviour. Enligt manuset påstås han vara oemotståndlig för kvinnor och besvärad av att de vill köpa honom. Här kommer gitarrkilleskämtets ironiska punchline.

Inte för att det är något fel på den kisande, gitarrplinkande Björn Bengtsson alltså, utan för att det är svårt slita loss pjäsen från det amerikanska 50-talet och dess könsroller. Sexanspelningarna chockar knappast i nutid och övertygar inte på Elverket, där kvinnorollerna, inklusive Mia Bensons och Kicki Brambergs spetsiga prussiluskor, är så färgstarkt framställda att det blir extra svårt att köpa premissen.


Här markerar scenografins glest stående lysrör väggarna i Ladys butik, öppet för både intrång och byskvaller. Pjäsens i vår tid däremot relevanta tematik med rasism och främlingsförakt hamnar dessvärre i skuggan av jukeboxen och neonljuset och ekar bort lika ihåligt som de uppmickade replikerna i det luftiga scenrummets besvärliga akustik. Det långsamma spelet blir heller aldrig tillräckligt gastkramande för att vara en helvetesskildring, även om en mardrömsmässande ljuddesign delvis kompenserar.


Runar Hodnes regi ger mig inget bra svar på varför denna pjäs spelas just nu. Hoppas man helt enkelt att Tennessee Williams namn ska sälja biljetter? Som av en slump spelar Dramaten även hans populära Linje lusta i vår. Låt oss hoppas att Stefan Larsson har en riktigt bra idé med det pjäsvalet.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Elverket

Dramaten