Konsthistoriens vita fläck – den svarta kroppen

Sinziana Ravini om utställningen ”Den svarta modellen” i Paris

avSinziana Ravini

KONST

1 av 2 | Foto: PATRICE SCHMIDT/MUSéE D’ORSAY DISTRIBUTION RMN
Edouard Manet, ”Olympia”, 1863.

Hur många är det som vet att Kant, det intresselösa betraktandets fader, skrev en rasideologisk hyllning till kolonialismen? Och att han dessutom delade upp mänskligheten i fem kategorier? Det vita folket från nordiska klimat låg högst i hierarkin för de var smartast. Nordamerikanska indianer lägst för de var minst uppfostringsbara. De svarta från Afrika näst lägst, men de var också lättast att kolonisera. För till skillnad från lata hinduer som föredrog att filosofera dagarna igenom, var de svarta enligt Kant både fysiskt starkare och besatt hög arbetsmoral.

Ja, Kant var en stor rasist och konsten är en tysk uppfinning som alltid skapat hierarkier och våldsamma inne- och uteslutningsmekanismer. För inte blev det bättre av att modernismen hyllade ”primitiva kulturer” och ”ädla vildar”, som endast fick komma in i konstmetropolerna i egenskapen av främlingar.

Det är inte mycket som har hänt sen sist, för konstens exotistiska mekanismer frodas mer än någonsin trots den postkoloniala kritiken av rasistiska, etnocentriska och kulturalistiska representationsgissel.


Nu har Musée d’Orsay precis öppnat portarna till Le modèle noir – de Géricault à Matisse, en utställning med 300 verk som erbjuder en resa genom konstruktionen och dekonstruktionen av den svarta modellen från den franska revolutionen och fram till i dag. Jag är initialt skeptisk. Bör man över huvud taget göra en utställning utifrån en hudfärg? Vad kommer härnäst? En utställning av den ”gula” eller ”röda” modellen genom konsthistorien? Men att inte bry sig om hudfärger är ännu värre. Färgblindheten är trots allt den vita människans privilegium.

Med tanke på de nyrasistiska och fascistiska hatvågorna som sköljer över stora delar av världen just nu och att Frankrike ännu inte tagit itu med sin koloniala historia, är utställningsansatsen minst sagt lovvärd, för den svarta kroppen har onekligen varit konsthistoriens vita fläck.

Utställningen börjar med Marie-Guillemine Benoists vackra porträtt av en svart, vitklädd kvinna som blottar sitt ena bröst. Verkets titel har tidigare ändrats från Portrait d’une négresse till Portrait femme noire, för att i dag med Louvrens tillstånd åter döpts om, till Portrait de Madeleine.


Här finns också nationalromantiska målningar som Gericaults slavskepp, där man kan se Joseph, den första svarta modellen som anställdes på Ecole de Beaux-Arts och bland annat fick representera Satan i en målning av Ingres som aldrig färdigställdes.

Även Olympias svarta tjänstekvinna, målad av Manet, har numera ett namn. Hon hette Laure. Jag är mycket förtjust i denna blickrevolution som lämnar anonymiseringen för individualiseringen och det allmänna för det partikulära. Men sen går det utför.

Bör man över huvud taget ­göra en utställning utifrån en hudfärg? Vad kommer härnäst?

Utställningen erbjuder fortsättningsvis salar ägnade “Konsten mot slavhandeln”, ”Litterära rasbladningar”, (jag vet det låter hemskt, men “métissages littéraires” betyder just detta), “I ateljén”, “På scenen”, “Den svarta kraften”, “Röster och motröster från det koloniala imperiet”, “Négrituderörelsen i Paris”, “Matisse i Harlem” och avslutas med sektionen “J’aime Olympia en noire”, där konstnären Lary Rivers har målat Olympia svart och Laure vit.


Den tragiska konsthistorien får en happy ending. Men det är just detta lyckliga slut som är tragiskt, för ingenstans kan vi ta del av nutida verk som kommenterar vår tids rasistiska hatstrukturer och bildstrider.

Dessa har förlagts till 20- och 30- talet, som till exempel Paul Colins black facebilder från 1925 som får hänga intill bilder på en dansande Josephine Baker, utan någon större kontextualisering.

Det är bara att konstatera: Den svarta modellen är, de goda intentionerna till trots, en kolonial utställning som behandlar kolonialismen och den nykoloniala moderniteten som en avslutad epok. Det är verkligen synd, för vår tid skulle verkligen behöva en utställning som visar på rasismens mutationer och allestädes närvaro i dag.

Men också den uppsjö av fantastiska rörelser, musik och konstuttryck, från Black Life Matters till Beyonce och Jay Z:s fenomenala Apeshit-video som spelades in på Louvren förra året. Konstdekoloniseringen har bara börjat.

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst

Paris