Verkliga människor går inte att simulera

Folkmassan som fenomen i Marabouparken

1 av 2 | Foto: Marabouparken
I den nya installationen av konstnären Anna Ådahl som visas på Marabouparken ligger fokus på hur man simulerar folkmassor digitalt.
KONST

Skönheten hos en fågelflock som rör sig likt en kropp på himlen, ett fiskstim eller myllret i en myrstack. Det är intryck som fascinerar människan, kanske för att de utgör en spegling av hennes egen kollektiva identitet. Att vara en prick i en massa innebär att vara utplånad som individ, men utgör även ett tillstånd som av försvar och styrka. Organiserade människomassor kan få samhällen att reformeras, kollektiva överenskommelser kan ge hjälp åt de svagare. När massan urartar i mobbvälde och despotism och den uppbyggliga potentialen gått förlorad har skyddet för den enskilde upphört. Var och en blir villebråd.

Massans fenomen intresserar konstnären Anna Ådahl. I den nya installationen som visas på Marabouparken ligger fokus på hur man simulerar folkmassor digitalt. Det sker främst för att skapa dataspel och masscener inom filmen. Men används också för kontroll och övervakning av urbana miljöer. Konsthallens rum är uppbyggt likt en tribun, där man ser ner på installationen, som för att påminna om den upphöjda och kontrollerande maktens position. När man stiger ner i utställningsrummet blir man en del av det som betraktas.

Den film som visas börjar med en kort sekvens med desperata flyktingar, som är på väg att ta sig över en gräns. Sedan följer olika youtubeklipp av hur man skapar digitala folkmassor. Man får se arméer av kroppar och olika flöden hos fiktiva folkmassor, bilder från olika övervaknings- och spåranordningar och hur detta representeras grafiskt. Och även visualiseringar av de data vi skapar när vi surfar på nätet.

En robotröst från programmens instruktörer som berättar om hur programmen fungerar varvas med konstnärens egna reflektioner. Anna Ådahl menar att det att programmera en folkmassa är en politisk handling. Det innebär att skapa en reducerad bild av människan. I en simulerad massa rör sig alla felfritt enligt förvalda mallar. Men de verkliga organiska människorna är inte felfria och deras intrikata beroende av varandra går inte att simulera. Några byster som är 3D-utskrifter av standardfigurer i programvaran för att simulera folkmassor visar med önskvärd tydlighet hur långt de befinner sig från levande människor.

Tesen är tydlig och pedagogiskt förmedlad. Lite sand på golvet har avfotograferats av en mikroskopisk kamera, så att man kan se de individuella kornen. Det är förstås i analogi med hur den enskilde människan träder fram som särpräglad ur den anonyma massan. Det ges inte så mycket tolkningsutrymme för betraktaren. Särskilt inte om man läser de utförliga väggtexterna. Jag hade önskat att mer lämnats åt min fantasi och medskapande förmåga.

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst