Vi är här på olika sätt

Fredrik Svensk om Phoebe Boswells ”Here” på Göteborgs konsthall

avFredrik Svensk

KONST

Foto: Bild: Phoebe Boswell
Phoebe Boswell, ”Mutumia”, 2018, animerad video.

Phoebe Boswell är uppvuxen i Afrika och Mellanöstern och bor nu i London. Hennes konst kretsar kring rotlös mänsklighet och utgår från personliga erfarenheter av de ställen där hon för tillfället befinner sig. När hon fått problem med synen gör hon konst av mötet med sjukhuset, och när hon är i Göteborg behandlar hon sitt möte med staden. Vad vi har att göra med i ­separatutställningen Here är alltså en sorts autofiktiv antropologi.


Ofta handlar Boswells autofiktiva metod om att sätta hennes egen identitet på spel, som i Stranger in the village från 2015.

Med titeln hämtad från James Baldwins klassiska essä om sin tid på den schweiziska landsbygden har Boswell utnyttjat dejtingappen Tinder. Liksom stora delar av utställningen består också detta främst av figurativ teckning.


Det som presenteras är ett väggmontage av porträtt av några göteborgskillar som konstnären lajkat och sedermera börjat chatta med. Fragment från konversationerna är nerskrivna för hand, direkt på väggen vid sidan av porträtten. De av flesta chattarna speglar konventionella fördomar: ”There is a concert tonight that you will love. It is Sengalese musik:-)))))) How do you know I will love it? Because it is SENGALESE.” Citat som dessa, uppblandade med mer ambivalenta anspelningar, som ”I never met anyone like you B4. You have not really met me, we just started chatting. But from your pictures. You look fun:))))).”


”Stranger in the village” synliggör en rasistiskt strukturerad erotik, samtidigt som den inte ger plats till någon autentisk mänsklig värld bortom denna. Möjligheten tycks finnas i ambivalensen, paradoxen och konflikten, kanske i hopp om en betraktare som tar hand om sin egen brist på subjektivitet, snarare än att förankra den i en före­given identitet.

Om Picasso en gång utnyttjade en föreställning om afrikansk antimodern konst för att bryta mot en normativ identitet och blick, så är det något helt annat när Boswell inte bara approprierar James Baldwin, utan också den digitaliserade relations­industri som hon själv är en del av.

Inte i något av Boswells 18 verk finns det en exotisk utsida att idealisera och befria sig själv igenom. Den befrielse som exempelvis Jackson Pollock fann i den improviserande jazzen och som han överförde till måleriet, är inte tillgänglig för Boswell. Det innebär i sin tur att en smart dekonstruktion av den närvarometafysik som Pollock slog mynt av inte heller är meningsfull. Kvar blir autofiktiv form, snarare än brutala brott med konventioner.


Om konstnärer som Picasso och Pollock genom sitt radikala skapande, snarare än genom konsumtion eller konkurrens, försökte lösa känslan av alienation, så utgick deras konst från en människa som i likhet med kapitalet och staten saknade subjektivitet.

Vad Boswells konst visar är att denna idé om mänskligheten, ­inte bara är godtycklig, utan att vi som människor ges olika möjligheter att göra något åt saken beroende på hur vi har identifierats. Vi är Here på olika sätt.

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst

Tinder