En tunn gräns mellan publik och medskapare

Ulrika Stahre ser tre utställningar på Wanås

avUlrika Stahre

Foto: Wanås konst
Chiharu Shiotas verk tecknar ett hus av rött garn i tre dimensioner.

I norra Skåne har Wanås konst etablerat sig sedan länge som ett kulturellt utflyktsmål och på senare år har man mer och mer börjat knyta natur och kultur närmare varandra. Ekologiskt jordbruk och försäljning, pedagogiska projekt som knyter platsen närmare besökarna. Och en ständigt växande turistverksamhet.

Det som utmärker årets utställningar är de förhållandevis många och interak­tiva projekten som pågår delar av sommaren: Barnbokspremiär; Stickaktivism; Still untitled. Det sistnämnda utgörs av flera workshoppar i samarbete med ­Xavier Le Roy, Scarlet Yo med flera, där deltagarna ska förkroppsliga och förmedla skulptur.

Att vara skulptur och att vara människa flyter ihop, vilket kan sägas också om ett av de nya verken i parken: en pyramid, signerad Poul Gernes (1925–1996). Ritad redan 1967 har den nu uppförts i utkanten av parken helt nära slottet. En plats för samvaro, därmed en plats att själv delta.

Deltagandet binder samman verken på Wanås, även om de gjort det tidigare – det är nästan oundvikligt, bara att sätta den egna kroppens i rörelse i parken är att delta – är detta mer accentuerat i år. Katarina Löfströms omtalade Open Source (Cinemascope), uppspänd likt den filmduk den ska erinra om, speglar sin omgivning, skapar analog och flyktig film i realtid. De små paljetterna rör sig försiktigt i vinden, frasar ikapp med bokskogen, och skapar rörlig bild av tusentals små pixellika spegelbilder. Verket förändras, beroende på var man står, och framför allt när.

Fler verk av Katarina Löfström visas ­också i galleriet, filmer som tyvärr inte riktigt kommer till sin rätt. De kräver tid och opererar på ett helt annat sätt än verket i parken. Poetiska verk som leker kurragömma med betraktaren – men hur mycket tacksammare för en rask publik är inte Chiharu Shiotas trådspunna hus, en teckning i tre dimensioner av rött garn. Huset härmar den lada det står i, effektfullt och energiskt. I parken har Shiota lyckats sämre, här är den sammanhållna elegansen nedtonad och ­ersatt av något som är svårt att greppa. En tydligare berättelse, möjligen, eftersom det är en människa med i verket som tycks sitta fast i en navelsträng. En lite övertydlig bild av beroende.

Konstnären Richard Johanssons Folkkonstmuseum kommer tyvärr inte att vara på plats hela säsongen, utan lämnar platsen vid midsommar. Insamlade föremål från bland annat de närliggande hembygdsgårdarna och en skapande allmänhet binder Wanås ännu tydligare både till ett lokalsamhälle och till det skapande som är allas. Gränsen mellan publik och medskapare har aldrig varit tunnare på Wanås än ­detta år.

ARTIKELN HANDLAR OM

Wanås

Konst