Modigt drömprojekt

Foto: Spargo förlag
Peter Lucas Erixon (f 1962) kom senast ut med romanen ”Silversnöret” (2011) och en samtalsbok om och med Patti Smith, ”PS” (2013).
BOKRECENSIONER

Pia Bergström om en självupptagen bok som hugger tag

”Något liknar vartannat i ­allas drömmar” skriver Peter Lucas Erixon i inledningen till Mäld. Boken består ­enbart av anteckningar han gjort av egna drömmar mellan tjugofem och femtiotre. Ett modigt, förvisso självupptaget  projekt, alla har väl gäspat i smyg åt såna redogörelser.

Men på en gång hakar de här korta texterna tag i mig, kanske är det miljöerna, det norrländska inlandet, så hemma också för mig men numera bara nattetid.

”26 oktober

RR hade ett kafé intill gamla lanthandeln på Munkflohögen. Litet och sjabbigt, mycket anspråkslöst. En kvinna kom in och frågade vart hon skulle ta vägen. Hon hade ju druckit sprit och det fick man inte.

Jag gömde henne under mitt bord, en nedhängande duk skymde bra, och jag drack varm avslagen öl ur ett mycket litet glas.”

Tonen och stilen, den raka, konkreta och korthuggna vittnesbörden om vad som förevarit i drömverkligheten påminner mig om Emanuel Swedenborgs berömda drömjournal från 1700-talet, långt senare utgiven som Drömboken (finns i pocket). Men medan Swedenborg på sitt inbilska vis broderar ut sina noter med beskäftiga religiösa tolkningar och påståenden om vad det ena och det andra ”betyder” så är Erixons korta dröm­rapporter helt rena från kommentarer.

Scenerna, om man kan kalla dem så, visar upp sig i sin egen gåtfulla självklarhet.

Liknar då Erixons drömmar mina drömmar? Ja men mest nej. Själva stämningen gör det, det bisarra som man drömmande tar som det är, och alla faror, men vad som är dröm och vad som är dikt i denna mycket skickliga legering av trivialt och förunderligt går ju inte att åtskilja. 

Anonymiteten och den monotona lösrycktheten gör dessa dröm­scener, om man får kalla dem så, ­både främmande och nära, nästan skyddslösa, infångade på den fyrkantiga svartvita ­sidan som avdödade fulvackra nattfjärilar.

Jag erkänner att jag spontant läser de korta texterna i Mäld som bekännelser – om relationer, om skam och rädsla för att bli socialt utstött, om sex (det är mycket sex), om vänner och familj. I drömmens oskuldssfär kan man ju riva upp den tysta överenskommelsen att ”sånt här talar vi inte om”.

För vem kan klandra ­någon för ­något den drömt?

En märklig liten bok är det i alla fall, intensiv och fascinerande. Det är som att blint ta någon i handen och känna huden och värmen: det här är också en människa, med andra plågor men ack så igenkännbar:

”9 mars

Jag köpte godis av SH. Hon hade hemma på sin gård en sorts … – ­kiosk, den utgjordes av en låda ­eller koffert (som den gamla tidens boklådor, brun, avlångt handtag, folkbildningsvärlden). Jag skulle åka och fiska med E och B, samt G och I, och vi skulle ta en buss, tror jag, till sjön där vi tänkte pimpla.

Jag köpte godis. Kanske på krita. I slutet så kom jag i alla falla att tänka: men dog inte SH i cancer redan för länge sedan?”

ARTIKELN HANDLAR OM