En memoar med för lite Lynch-stämning

Malin Krutmeijer läser en illa översatt hyllning till regissören som bara lyfter när han själv kommer till tals

avMalin Krutmeijer

Foto: ROLF PETTERSON
”En töntig men snygg och prydlig kille” Så beskrivs David Lynch i ”Drömvärldar”. Här är regissören på besök i Stockholm 1985.

En töntig, men snygg och prydlig kille som drack en massa kaffe. Originell i sin rättframhet.

Det låter som FBI-agent Dale Cooper i tv-serien ”Twin Peaks”, men det är konstnären Virginia Maitlands beskrivning av hur hon uppfattade David Lynch när hon träffade honom. Han gick på konst­akademin i Philadelphia, målade och gjorde skulpturer, men började ganska snart intressera sig för film eftersom han fick för sig att en av hans målningar borde röra sig.

Lynchs första film, en kort animation från 1967 kallad ”Six men getting sick six ­times”, finns att se på You­tube. Han slutade på konstakademin och resten är, som det heter, historia.


Den historien berättas på sisådär 600 sidor i ”Drömvärldar”, som är en blandning av biografi och memoar. Större delen handlar om filmproduktioner, och Lynch säger som så många andra: det finns för lite konstnärlig frihet i filmbranschen. ”Dune” (1984) var ett haveri där producenten Dino De Laurentiis la näsan i blöt alldeles för mycket. ”Twin Peaks” (1990) tappade han kontrollen över efter några avsnitt. Men när han gjorde ”Blue velvet” (1986) var han lycklig.

Kapitel där Lynch själv berättar varvas med kapitel där journalisten Kristine Mc­Kenna lägger fram fakta om samma period, och intervjuar en fruktansvärd massa folk som får ge sina perspektiv på det hela.

Man kan se formen som ett sätt att belysa minnets opålitlighet och relativisera fullständiga sannings­anspråk men greppet är fiffigare på papperet än i förverkligad form. I längden blir det tjatigt att höra om turerna kring samma filminspelning två gånger, och McKennas stil är tämligen konstlös.

Rösterna som McKenna samlar bildar dessutom en fjäskig hyllningskör till den tydligen makalöst trevlige, vanvettigt begåvade, hårt arbetande, ja på alla sätt härlige David Lynch.

Isabella Rossellini berättar ändå om scener under inspelningen av ”Blue velvet”, där det faktiskt är uppenbart att hon behandlades hänsynslöst och sexistiskt. Och hon har visserligen aldrig begripit varför Lynch bröt deras kärleksförhållande genom att plötsligt ringa och säga att han aldrig ville se
henne mer, men hon är honom ändå evigt tacksam för allt.


Lägg till fjäsket att översättningen är under all kritik, och resultatet är emellanåt outhärdligt. Anglicismerna haglar – ”ord­förande” blir konsekvent ”president” – men det är värre än så. ”Hans konstnärliga sensibilitet var närvarande på ett mycket påtagligt sätt under hela processen”, heter det på ett ställe, och på ett annat att ”han var
inte en av pojkarna som köpte tröjan med en vanvördig teckning”. Det klingar idiotiskt på så många sätt.

Foto: ROLF PETTERSON
Paret Isabella Rossellini och David Lynch i Cannes 1990 med filmen ”Wild at heart” tillsammans med Laura Dern, Diane Ladd, Willem Defoe och Nicholas Cage.

De kapitel där Lynch för ordet klarar sig bättre, dels för att han inte hyser någon devot beundran inför sig själv, dels för att hans sär­egna röst har starkare motståndskraft mot översättningen.

Han är associativ och anekdotisk och framstår som en osannolikt välintegrerad människa – inte i förhållande till samhället, utan till sig själv och sitt eget förflutna. Han verkar huggen i ett stycke, samma männi­ska hela vägen från barndomen i Idaho till nu när han är över sjuttio. Det vilar något både ointagligt och transparent över honom.

Ändå känns hans livshistoria inte stelnad på det där sättet som är typiskt för berömda människor som har berättat den för många gånger på samma sätt. Sprungen ur en präktig presbyteriansk familj tuffar han på, handlingskraftig, glad och energisk men med fin näsa för mystik och perversion. ”Fantastiskt” är ett av hans favoritadjektiv.


Vad får vi veta mer? Att Lynch älskar att arbeta med händerna, och plötsligt bryter ut i snickeri och små byggnadsprojekt
under filminspelningar. Att han dagligen utövar transcendental meditation. Att han tror att Lyndon Johnsons administration låg bakom mordet på John F Kennedy. Det handfasta och det mystiska sida vid sida.

Boken i sig siktar tyvärr mer på det konkreta kring Lynch än på det mystiska och kreativa. Vad som ändå fastnar hos mig är dels att Lynch nämner Marilyn Monroe som ett slags arketyp bakom många av sina kvinnliga karaktärer. Dels är det när han pratar om skådespelaren Dennis Hopper, som han tycker förkroppsligar ”den där rebelliska, romantiska 50-talsgrejen, då en kille kunde gråta i ena sekunden och det var helt okej och coolt, men i nästa sekund kunde han banka skiten ur en människa”.

Så definierar alltså Lynch sin barndoms 50-tal, som reflekteras så starkt i hans filmer. Där kan femme fataler och Elvis-kopior
möta 70-talsruff och 80-talsfluff till 2000-talsmusik, alltihop dränkt i ironi,
sentimentalitet och blod.

ARTIKELN HANDLAR OM