Leif GW gör det igen – fast sämre

Nya självbiografin är inte lika kul som första

Foto: Carolina Byrmo
Den här gången fokuserar Leif GW Persson mer på karriären än privatlivet.
BOKRECENSIONER

För sju år sedan skrev Leif GW Persson sina memoarer Gustavs grabb, en charmig och måttligt pålitlig berättelse om hur sonen till grovarbetaren Gustav Persson blir professor, succéförfattare och rik som ett troll. Och därmed också en berättelse om hur efterkrigstidens sociala reformer lyfter den svenska arbetarklassen till välstånd och samtidigt skapar en seg och förvuxen byråkrati, inte minst inom det polisväsende som Leif GW Persson ägnat sitt liv åt att studera.

Gustavs grabb blev en berättigad succé. Mycket på grund av det kärleksfulla porträttet av pappan, timmermannen och portvakten med de väldiga händerna som aldrig är lyckligare än när han får spotta i nävarna och rusta upp ett fallfärdigt ruckel. Samt det kärlekslösa porträttet av den självupptagna och inbillningssjuka modern.

Leif GW Persson är en utmärkt författare, torrhumoristisk och underhållande, med den skärpa i detaljerna som är kärnan i all god prosa. Men i Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv tycker jag att Gustavs grabb har slarvat med hantverket. Av någon anledning har han valt att skriva sina memoarer en gång till, fast sämre.

Delvis har det med ämnet att göra. Den här gången handlar det mer om karriären än om klassresan. Professurstrider och departementsintriger är inte lika kul att läsa om som pojkstreck och dålighetsliv.

Men varför envisas GW med att, likt en gammal släkting på julafton, berätta samma anekdoter en gång till? Det är ju ord för ord historier vi redan läst i Gustavs grabb: Den sjuårige GW avslöjar en sexualförbrytare som visar sig vara kriminalkommissarie och går fri. Fröken i småskolan var falsk och elak, GW bodde på fel sida av Odengatan och DN golade på sina källor i samband med Geijerskandalen.

Mamma Persson får emellertid lite upprättelse i den nya boken - hon lagade i alla fall god mat.

Början på boken är klart godkänd - ett åttio sidors reseminne från 70-talet när GW under en vecka följer poliser på jobbet i Chicago. Och de sista hundratrettio sidorna, där GW resonerar om bra och dåligt polisarbete, går igenom tre kända mordfall och pekar ut den sannolika mördaren, håller den klass man har rätt att vänta sig av honom.

Men de drygt 330 sidorna däremellan spretar en hel del.

Leif GW Persson var ett skolljus, en klipsk och målmedveten gosse som experimenterade med gifter och sprängämnen i kemin och aldrig släppte sin barndomsdröm att följa i spåren på Kalle Blomkvist och Ture Sventon och bli mästerdetektiv.

Vägen från klassföraktet och misshandeln i Gärdets folkskola går via Norra
Real, ett Stockholmsgymnasium med elitanspråk. Den fritid som han inte ägnar åt att tjäna pengar och festa loss tillbringar han gärna på rättegångar. På universitetet ägnar han sig åt statistik och vetenskapsteori och annat som intresserar honom. För vad han egentligen vill bli är en vetenskaplig detektiv. Inte en socialpsykologisk kriminolog och inte en vanlig plattfot i piketen.

Han blir snabbt en populär föreläsare men trivs också bra med att assistera på bårhus och brottsplatser, stoppa bevisföremål i plastpåsar och svabba blod. Extraknäcken blir fler och fler, Leif GW Persson jobbar tolv timmar om dagen sju dagar i veckan. Han gör snabb karriär. Och han är besatt av pengar, samt alkoholmissbrukare och hetsätare.

De kontakter han behöver, både på universitetet och på Rikspolisstyrelsen, skaffar han sig genom hårt arbete – men också genom att hålla med siste talare och tiga om det han inte gillar. Så småningom ska han få makt att säga åt alla som inte passar honom att dra åt helvete.

Han säger sig vara självtillräcklig och hänsynslös – ingen sympatisk person, men jag får för mig att Leif GW Persson inte har mycket till övers för sympatiska personer.

Många är avundsjuka på honom, men så blir det ju om man är smartast, flitigast, rikast och kändast. ”En sådan som du är ju bara för mycket” säger hans fru.

Allt detta berättar Leif GW Persson med många utvikningar. Ibland är det intressant, ibland låter han som en vanlig grälsjuk karriärakademiker. Någonstans verkar han tycka att den lille mästerdetektiven gått vilse i korridorerna, även om hans ämbetsrum bara ligger några meter från rikspolischefens eller justitieministerns.

Femtiotalets folkhem var en skavande kompromiss. Statskyrka och folkskola fostrade de små barnen med hugg och slag. Nykterhetsrörelse och socialdemokrati försökte hålla ordning på de vuxna. När natten kryper närmare tröstar sig folkhemsprodukten Leif GW Persson med att läsa den aftonbön han en gång lärde sig i söndagsskolan i Oscars församling.

ARTIKELN HANDLAR OM