Inget nytt ljus över Harry Schein

Carsten Palmær läser en lojal biografi som inte matchar huvudpersonens slagfärdighet

Foto: ÅKE SANDIN
Per Vesterlund har skrivit en biografi om Harry Schein (1924–2006).
BOKRECENSIONER

Om det funnes en svensk utmärkelse som hette ”Alla tiders perfekte invandrare” så borde den vara reserverad för den ensamkommande flyktingpojken Harry Schein.

Fjortonårig flyr han undan Hitler till Sverige. Arbetar som bonddräng och springschas. Utbildar sig till ingenjör och börjar arbeta med vattenrening. Gör sig oumbärlig genom sin framåtanda och sina språkkunskaper. Efter några år är det han som tar över firman.

Svenska språket lär han sig så snabbt att han som nittonåring kan publicera politiska analyser och kulturkritik i både Bonnierpressen och kommunistiska Ny Dag. Harry Schein reser kors och tvärs i det utbombade Europa och tar patent på sin vattenreningsmetod. Han kallas direktör och tjänar mycket pengar, men han är också politiskt radikal, antinazist, medlem i Clarté. Han skuggas av säkerhetspolisen och stiftar bekantskap med unga vänstersocialdemokrater.

Så vad ska Harry Schein bli när han blir stor? Kemist? Kapitalist? Filmkritiker? Socialist? Byråkrat? Diplomat? Författare? Miljonär? Politiker?

För säkerhets skull blir han alltihop. Plus att han blir berömd i damtidningarna som välklädd fruntimmerskarl, festfixare och kompis med alla i eliten. På bild efter bild ser han läsarna rakt i ögonen. Med sitt fastklistrade leende och sina tjockbågade glasögon liknar han en sextiotalsversion av Bingo Rimér.

Innan han nerrökt, söndersupen och förvirrad ger upp andan i sin berömda villa i Danderyd hinner han skaffa sig många titlar: Skapare av Filminstitutet. Direktör för Investeringsbanken. Styrelseordförande i Sveriges Radio. Kolumnist i Dagens Nyheter.

Men hela tiden är han ifrågasatt: På sin vattenreningsmetod får han aldrig patent i Sverige, eftersom metoden redan anses existera. Men Harry Schein är ordförande i folkbadskommitténs expertgrupp och kan varmt rekommendera sin egen uppfinning till alla svenska badinrättningar.

När han försöker ta åt sig äran för att Stockholm får en stadsteater blir han grundligt tagen i örat av vännen Hjalmar Mehr. Är Schein en nyskapande entreprenör – eller är han en mästare på att sätta sitt eget namn under redan fattade beslut?

Några år efter att han sålt sin vattenreningsfirma till Bonnierkoncernen – och blivit ekonomiskt oberoende – blir firman styckad och såld. Är det Bonniers stelbenta byråkrater som inte förstår sig på branschen eller är det Hederlige Harry som har lurat skjortan av Abbe junior?

Meningarna går isär. Men en sak är säker; Harry Schein kan skriva. Han är påläst, oförskämd och slagfärdig. Samt dryg, stingslig och långsint.

Med den nya generationen radikala regissörer blir han snabbt ovän

Filminstitutet leder han med hårda nypor: Harry Schen föraktar barnfilm och tycker att dokumentärer inte har på bio att göra. Med den nya generationen radikala regissörer blir han snabbt ovän. Till en festival i italienska Sorrento vill Schein toppa gästlistan med Ingmar Bergman, men när Bergman inte ställer upp bjuder Schein dit prinsessan Christina i stället och uppmanar Stefan Jarl och Roy Andersson att ta med tillräckligt med smokingskjortor. 

”Schein var hård och sentimental, som alla diktatorer”, sa Carl Henrik Svenstedt, som anklagar Schein för att ha förfalskat en kritikerjurys beslut så att Bergman inte skulle gå miste om förstapriset. ”Kvalitet” var Scheins favoritbegrepp och Ingmar Bergman var den ende svenske regissör som försetts med internationell kvalitetsstämpel.

Konsten var till sin natur inte demokratisk. När tv visade Åsa-Nisse anmälde Schein filmen till radionämnden – Åsa-Nisse stred enligt honom mot radiolagens krav på god förströelse och underhållning. 

Som elitismens representant kom sålunda den judiske flyktingen Harry Schein att debattera i tv:s Kvällsöppet mot den svenska folkligheten i gestalt av Åsa-Nisses skapare, nazisten och SS-veteranen Stig Cederholm.

Sin judiskhet såg Schein annars som någonting som påtvingats honom. Hans mor miste livet i ett förintelseläger i Polen men Harry Schein satte en ära i att inte blicka bakåt och hade inget tålamod med förlorare.

1980 gav han ut sina mycket välskrivna memoarer. Några år efter hans död 2006 kom praktverket Citizen Schein, en snyggt formgiven volym där både vänner och vedersakare beskrev människan och makthavaren. Nu har en av av redaktörerna för Citizen Schein, filmvetaren Per Vesterlund, gett ut en biografi som – precis som Scheins memoarer – helt enkelt heter ”Schein”.

Det är en lojal och grundlig biografi som enligt min mening inte lägger särskilt mycket till den bild som Harry Schein själv och andra har skapat. Ett återkommande problem med biografier över skickliga stilister är att levnadstecknarens språk sällan kan mäta sig med föremålets.

Vesterlund är mycket diskret vad Scheins privatliv beträffar – den som (i likhet med denne anmälare) gärna hade tagit del av en minutiös genomgång av Scheins kvinnoaffärer kan känna sig blåst. I stället lotsas vi genom många år av länge sedan övergivna projekt och skrotade reformer.

Tolv år efter sin död fortsätter Schein att störa och underhålla

I sin sista bok, Sluten från 1995, skriver Schein om hur han efter sexton år träffar sina gamla bekanta på filmfestivalen i Göteborg: ”De bemötte mig med en värme som erbjuds endast dem som tappat tänderna”. Schein var en stridens man, ofta är de som tecknat de mest levande porträtten av honom hans gamla ovänner.

Tolv år efter sin död fortsätter Schein att störa och underhålla. Att han inte redan förärats en monolog på Stockholms stadsteater är förbryllande, men det är nog bara en tidsfråga. Han förblir värd att läsa – mindre för att vi ska hålla med honom än för att han tvingar oss att slipa våra argument ordentligt om vi har för avsikt att säga emot.

1980 gav han ut sina mycket välskrivna memoarer. Några år efter hans död 2006 kom praktverket Citizen Schein, en snyggt formgiven volym där både vänner och vedersakare beskrev människan och makthavaren. Nu har en av av redaktörerna för Citizen Schein, filmvetaren Per Vesterlund, gett ut en biografi som – precis som Scheins memoarer – helt enkelt heter ”Schein”.

Det är en lojal och grundlig biografi som enligt min mening inte lägger särskilt mycket till den bild som Harry Schein själv och andra har skapat. Ett återkommande problem med biografier över skickliga stilister är att levnadstecknarens språk sällan kan mäta sig med föremålets.

Vesterlund är mycket diskret vad Scheins privatliv beträffar – den som (i likhet med denne anmälare) gärna hade tagit del av en minutiös genomgång av Scheins kvinnoaffärer kan känna sig blåst. I stället lotsas vi genom många år av länge sedan övergivna projekt och skrotade reformer.

Tolv år efter sin död fortsätter Schein att störa och underhålla

I sin sista bok, Sluten från 1995, skriver Schein om hur han efter sexton år träffar sina gamla bekanta på filmfestivalen i Göteborg: ”De bemötte mig med en värme som erbjuds endast dem som tappat tänderna”. Schein var en stridens man, ofta är de som tecknat de mest levande porträtten av honom hans gamla ovänner.

Tolv år efter sin död fortsätter Schein att störa och underhålla. Att han inte redan förärats en monolog på Stockholms stadsteater är förbryllande, men det är nog bara en tidsfråga. Han förblir värd att läsa – mindre för att vi ska hålla med honom än för att han tvingar oss att slipa våra argument ordentligt om vi har för avsikt att säga emot.

ARTIKELN HANDLAR OM