Personer att prata om vid kaffemaskinen

Kristen Roupenian blev viral med sin novell

avJack Hildén

Kristen Roupenian är född 1981 och ”Kattmänniska” är hennes debut. HBO har köpt rättigheterna för en framtida tv-serie.

”Cat Person” publicerades i the New Yorker i slutet av 2017, och blev något så ovanligt som en viral novell. Alla verkade vilja prata om den, lite som Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Det är en enkel och just därför spännande historia. Den unga Margot börjar sms:a med den äldre Robert, och länge känns det som att de har en speciell kontakt. När de väl träffas på en riktig dejt blandas obehag och en förhoppning med att det kanske kan gå bra ändå, och allt kulminerar i ett riktigt dåligt samlag.

Det har redan påpekats att ”Kattmänniska” lite orättvist klumpades ihop med metoo, där det inte finns beröringspunkter. Egentligen finns kanske många beröringspunkter, men den som verkligen läser texten tänker nog snarare på Margots tveksamhet inför sexet som något högst mänskligt, något som lätt kan uppstå i det svårtydda samspel som ingår i en ny, odefinierad relation.

Vad som är intressant i ”Kattmänniska” är hur Kristen Roupenian, som debuterar med den här samlingen, skriver fram människors komplexitet och motsägelser. Det gäller också många av de andra berättelserna. Särskilt ”En snäll kille”, som är överlägset längst (och bäst).

Jag nämner längden eftersom man läser ”En snäll kille” som en roman. Från nutid, där den snälla killen Ted får ett glas kastat i huvudet av ännu en besviken kvinna, till ungdomens försök att bli älskad. Upprepade misslyckanden leder till hans nutida teflonpersonlighet, som kvinnor älskar att spela sig i, eftersom han suddat ut sig själv.

Det är en berättelse att sluka, skriven med samma belönande stil som Jonathan Franzen. Man kapitulerar inför den till synes totalt ärliga framställningen. Jag känner igen mig själv i de tvivelaktiga karaktärerna Robert och Ted, det är skrämmande och obehagligt och något som författare bara uppnår när de borrar riktigt djupt. I Roupenians fall är det begäret hos män och kvinnor som blivit den lukrativa platsen att undersöka.

Antal sidor är också relevant för när boken fungerar som sämst. Samtliga noveller är inbjudande och lättuggade på ett i värsta fall konstruerat sätt. Om man vill vara cynisk, och det vill jag egentligen inte, går den virala succén med ”Cat Person” också att se i det ljuset. Tacksam att trycka i tidning, något relaterbart att prata om vid kaffemaskinerna. Det finns något som onekligen kan kallas amerikanskt med Roupenians redovisande stilistik. I de kortare novellerna riskerar det att slå över i en duktighet som lämnar en hyfsat imponerad och underhållen, men sällan berörd.

En särskild shout out förtjänar Amanda Svenssons fläckfria översättning. När amerikanska romaner översätts blir resultatet ofta styltigt, och man kan liksom se hur sidan dryper av rödvita ränder. Här lyckas Svensson få språket att kännas rakt igenom naturligt, och samtidigt behålla den amerikanska känslan utan att det är det minsta konstlat.

ARTIKELN HANDLAR OM