Ömsint blick på det mänskliga

Ragnar Strömberg läser Kjell Johanssons nya roman – en berättelse om klass, folkhem och rovkapitalism

1900-talets historia flimrar förbi i Kjell Johanssons (född 1941) nya roman.
Foto: TT
1900-talets historia flimrar förbi i Kjell Johanssons (född 1941) nya roman.
BOKRECENSIONER

När det regnar välling har den fattige ingen sked, löd ett gammalt sardoniskt ordstäv om brustna drömmar och missade chanser som mycket väl kunde stått som motto för Kjell Johanssons nya roman Familjen.

Berättaren Sigvard Jonsson är vid några och sjuttio en av de ensamma och förbittrade människor som ­Johansson i sitt vittfamnade författarskap frammanat ur arbetarklassens förhoppningar och besvikelser från Lort-Sverige över Folkhem och Rekordår till våra dagars tygellösa rovkapitalism.

Slutstationen för Sigvards klassresa tur och ömklig ­retur är en etta på Söder, den enda hyresrätt som återstår i kvarteret där han växte upp. Bostadsrättföreningen vill inget hellre än att reliken faller ifrån, så han önskar att ­leva till hundra bara för att jävlas.


I upptakten får Sigvard ett telefonsamtal från brorsdottern Simone, som ger honom ännu ett – hämndlystet – skäl att fortsätta andas.

Simone vill att han ska hålla ett tal på Guldbaggegalan om hennes far, Sigvards storebror Folke, den postumt upphöjde filmskaparen.

Eftersom det inte är brådis griper Sigvard, som hela livet velat skriva en vitbok om den samhällslögn som Folke i hans ögon förkroppsligar, tillfället att berätta sin historia – och göra upp räkningen.

Läsaren får genast veta att det manus som Simone ska få sig till livs är ett annat än det som börjar när eposets mödrar, den timida Ellen och den obändiga Vera möts på Korvfabriken på Söder när nazismens stormmoln hopas.

Båda skiljer sig, så svekfulla och frånvarande fäder blir fogmassa för Ellens söner Folke och Sigvard och Veras dotter Sasja på deras vindlande färd genom ett Sverige där solidaritetens uppgång och fall skildras genom uppluckringen av lojaliteter i det lilla livet.

Kommunisten Vera biter sig livet ut fast vid idealen. Hon som döms till fyra år på kåken av en tyskvänlig ­domare för sitt medlemskap i den antinazistiska Anjongruppen, som ska sörja Berlinmurens, den ”antifascistiska skyddsvallens” fall betraktar Sasjas sökande efter hemvist och fotfäste med ömsint bisterhet. Ellen, den förlåtande, överslätande, oroar sig för den vilsne Sigvard och den yvige Folke, men hennes förtröstan är outsinlig.


Så ser utgångsvillkoren ut för den generation som ska göras till åtlöje för sin världsförbättrarnit.

Med de stora politiska händelserna som stundtals aningen forcerat rapsodisk kuliss, får vi följa Sasja, Folke och Sigvard på en bergochdalbanetur som steg för obönhörligt steg förvandlas till en nedstigning i den avgrund som är människo­själen. För Sigvard Jonsson, som i avslöjandet av sin storebror Folke ser chansen att förverkliga sin livsdröm och slita täckelset av samhällslögnen, är en sanningsjägare som drivs av en sorg som gjort honom småskuren.

Som alltid hos Kjell Johansson är det den samtidigt ömsinta och bistra blicken för den mänskliga tragikomedin som gör Familjen till en så gripande och utmanande roman, i all dess flackande skuggrika prakt.

FAKTA

ROMAN

»  Familjen

Kjell Johansson

Weylers