Illa förklädd skvallerkrönika

Claes Wahlin läser Laurent Binets filosofiska deckare – en lek med franska postmodernister

avClaes Wahlin

BOKRECENSIONER

Foto: JF Paga-Grasset
Laurent Binet (f 1972).

Laurent Binets Språkets sjunde funktion har fått stor uppmärksamhet. Det verkar som om Umberto Eco fått en efterföljare i att kombinera högkultur med lågkultur; en deckare som leker med den franska akademiska och politiska eliten i början av 80-talet, där det ­visar sig att vad dessa grupper framför allt delar är lusten efter makt.

Roland Barthes död i en bilolycka 1980 är startskottet för en intrig där kommissarie Bayard får i uppdrag att ta reda på ett försvunnet dokument som Barthes ska ha haft på sig vid olyckan. Den kände semiologen kom ju från en lunch med Mitterand.


Till sin hjälp tar kommissarie Bayard en ung akademiker som har vissa kunskaper i framför allt semiologi, alltså ungefär i hur att tyda och tolka tecken och symboler.

Jakten går genom dåtidens intellektuella kretsar. Vi möter Michel Foucault, Julia Kristeva, Philippe Sollers, Jacques Derrida, Bernard-Henri Lévy, Paul de Man … ja, det blir rena katalogen som de båda detektiverna betar sig igenom i Paris, Bologna, Venedig och Cornell-universitetet i jakten på det försvunna dokumentet, den sjunde funktionen hos språket som ska ha antytts, möjligen utvecklats av lingvisten Roman Jakobson.


För den som är någorlunda bevandrad i den teoribildning som skedde på franska universitet på 60- och 70-talet är porträtten inte sällan underhållande. Deckarintrigen är bara en förevändning för att leka med dessa så kallade postmodernister, och göra det på postmodernistiskt vis. Titt som tätt kommer korta utläggningar om de olika språkfilosofernas teorier, som möjligen underlättar för den läsare som inte repeterat kursen i semiologi.

Men Binet skriver liksom inifrån (Bayard är ju en Horatio, en länk mellan läsare och text) och driften med alla dessa namnkunniga blir ­lika mycket en skojfrisk hyllning. Rappt skriven och översatt av Sara Gordan, men just i och med att den gör det lätt för den redan bevandrade läsaren liknar den en illa förklädd skvallerkrönika.

Romanen, om det är en korrekt benämning på denna akademiska deckare, är därtill både för lång och för mekanisk i sitt sätt att låta offren paradera på konferenser, retoriktävlingar och s/m-klubbar. Som om vi inte visste att även akademiker har sex.

ARTIKELN HANDLAR OM