Göteborg i huvudrollen

Lennart Bromander roas av många poänger i Johan Nilssons ”Göteborgs schamaner”

avLennart Bromander

Foto: Elsa Kvint
Johan Nilsson, författare och krönikör.

Det är mycket Göteborg i Johan Nilssons roman Göteborgs schamaner. Varje gata som huvudpersonen befinner sig på är lika noga registrerad, som när Patrick Modiano går på vift i Paris. Överhuvudtaget doftar det av göteborgsk atmosfär av år 1989 och 2015, de två poler den unge respektive medelålders Felix från Hylte rör sig mellan.

Den unge nyinflyttade lantisen hamnar snabbt i ett besynnerligt sällskap. När han själv befinner sig i den mest sanslösa älskogsupplevelse i ett av rummen i den kollektiva gamla lägenheten pågår avancerad schamanistisk andeutdrivning i en annan del. Som genom ett mirakel fås en dödssjuk ung man att frisk resa sig ur sin säng.

Dagen därpå dör dock den unge mannen, och schamanen och hans anhängare försvinner – liksom Felix nyfunna idealpartner. Tjugosex år senare är det dags för Felix, åter nyskild från en annan kvinna, att försöka få klarhet i vad som egentligen hände den där gången, och vad det blev av folk.


Nja, så här beskrivet verkar kanske inte grundhandlingen i Johan Nilssons roman så övertygande, och språket är litet väl lättflytande. Men här finns många goda små poänger förutom den extensiva ­lokalskildringen.

Historien utvecklas genom en rad väl inplacerade sammanträffanden, och det är klart roande bara att följa Felix på hans vingliga färd mot något slags insikt. Felix är visserligen vad jag brukar kalla en ”Tintin-gestalt”, det vill säga själv ointressant men ändå en god förevändning för att rada upp desto färgstarkare figurer runt omkring.

En av dem är den kvinna han får ihop det med under schamanseansen, en datapionjär, som tidigt ser möjligheter att skapa ljudkonst via avancerade digitala arrangemang. Felix möter henne igen som den hemlighetsfulla pop­ikonen Istarte. Hennes ljudskaparverksamhet är en fyndig ram kring frågan om vad musik är.


Och där i lägenheten finns också en figur som leder till motsvarande frågor, när det gäller litteratur: Uffe, som förbereder sitt eget blivande författarskap genom att på en slamrande skrivmaskin skriva av Célines Resan till nattens ände. På så vis har han tänkt sig att få in detta mästerverk i sitt språkliga blodomlopp för att sedan utveckla en egen stil.

Det går inte så bra, och tjugosex år senare finner Felix honom sittande i ett dolt krypin, fortfarande sysselsatt med samma sak, eftersom han upptäckt att det ju finns flera översättningar av samma verk – och dessutom ett original.


Jag minns att det i Albert Camus Pesten finns en liknande figur, som ständigt sitter och slipar på första meningen i en roman utan att komma längre. Det är nu gott och väl femtio år sedan jag läste Pesten, och det är den bifiguren jag bäst minns. Kanske blir det Uffe, som jag framför allt kommer att minnas från Göteborgs schamaner.

ARTIKELN HANDLAR OM