Rolig identitetsroman med många röster

Sinziana Ravini läser Tommy Oranges klassikerförklarade Pow wow

avSinziana Ravini

BOKRECENSIONER

Foto: polaris
Författaren Tommy Orange är medlem i stammarna Cheyenne och Arapaho.

Hur många av oss har inte lekt indianer och cowboys, omedvetna om de bestialiska slakterna och förföljelserna som dessa lekar syftade på? Om man tittar på de senaste decenniernas romantiserade skildringar av indianer och cowboys inom populärkulturen, så är det som om barnlekarna aldrig tog slut.

Men nu har Tommy Oranges redan klassikerförklarade Pow wow precis kommit ut på svenska. Boken inleds med ett citat av Bertolt Brecht – ”I mörka tider, kommer det att finnas sånger då? Det kommer att finnas sånger då om mörka tider” – som följs av en mycket elegiskt skriven prolog. Som minns indianernas styckade kroppar, som minns indianernas rullande huvud, som minns Kevin Costner ”som räddar oss”, eller John Wayne som med en sexpipig revolver ”mördar oss”, den italienska Hollywoodstjärnan Iron Eyes Cody, ”som spelar oss” eller den handfatskastande galna indianen i Gökboet, som fått nog av all galenskap och lyckas fly.


Orange skriver i en holistisk vi-är-alla-indianer-anda om ett par unga kids med indiansk bakgrund, som för ett mer eller mindre desorganiserat gangsterliv. Alla ska de till Big Oakland Pow wow och dansa traditionell indiandans. ”Det finns inget där” skrev Gertrud Stein apropå Oakland. Är det lönlöst att söka efter sitt eget ursprung? frågar sig en karaktär. Undvikandet av det som förföljer oss, kan ibland få det att förfölja oss ännu mer, resonerar en annan. Den polyfona berättelsen eskalerar sen i en rad förutsägbara domino­effekt-händelser.

Den ryske litteraturteoretikern Bachtin, som var stormförtjust i både Gogols och Rabelais förmåga att fånga folkmassan själ och alla bortgångna röster som lever och frodas i varje enskild individ, hade storälskat romanen. Själv har jag lite svårt för att hänga med i vem som berättar vad ibland. Jag finner persongalleriet lite för stort, de stilistiska skillnaderna mellan de olika protagonisterna för liten och karaktärerna lite för besatta vid sin ­indianska identitet.


Men Orange verkar vara med­veten om detta, och låter vissa av sina karaktärer slåss för rätten till att ”bara vara”. En av romanens stora behållningar är annars stilen, frenesin, varvandet mellan långa, hetsiga passager och korta fraser som ”Opal har blundat för hur mycket hon har blundat” eller ”man blir sjuk av att dö”.

En annan behållning är komiken, och tur är väl det, för jag hade annars inte stått ut med en identitetsroman utan humor. Jag vet att jag spottar i kyrkan nu, men jag anser som Slavoj Zizek att identitetskonflikter löses bäst genom skämthistorier.

Zizek specificerar förstås inte vilken sorts humor som lämpar sig bäst för konfliktlösningar, den grovt blasfemiska eller den milt raffinerade? Det senare tillhör inte Zizeks starkaste sidor, men när det kommer till indianer så drog han en gång en riktigt fin historia, som jag väljer att avsluta denna text med. Historien handlar om en indiansk vän, som ska ha sagt till honom att indianer föredrar att kalla sig indianer, för det påminner hur idiotiska deras kolonisatörer var, som trodde sig ha funnit Indien.

ARTIKELN HANDLAR OM