En ding ding, Twittervärld

Amanda Svensson läser en underhållande satir över ett nytt medielandskap

Foto: Lotte Fernvall / AFTONBLADET
Johannes Klenell (född 1979) är förläggare på Galago. Att mediehuset i debutromanen har likheter med Klenells arbetsplats, är en underdrift, skriver Amanda Svensson.
BOKRECENSIONER

När den fullkomligt kompetenslösa kulturvetaren Jonas ringer på dörren till det vänstersinnade mediehuset Det fria ordet (uppdrag: verka för ”allt som är bra”) möts han av en medelålders kulturkvinna i Gudrun Sjödén-kläder och ”en hel uppsättning bronsbroscher” vid namn Gunnel Lindh. 

Mitt extremt finkalibrerade varningssystem för trött humor börjar genast tjuta. Vad ska man säga – en sådan karaktärsteckning hade till och med Jonas Jonasson kunnat klämma fram en bra dag.

Men good things come to those who wait, och jag behöver inte vänta länge. När serieförläggaren och Twitterpolemikern Johannes Klenell romandebuterar är det med en satirisk roman om det nya medielandskap han under det senaste decenniet själv varit med om att forma. Och den visar sig, trots en skakig inledning och en och annan missriktad humor-raket under resans gång, vara riktigt rolig.


Klenell har en tio år lång karriär som redaktör och förläggare för serieförlaget Galago, en del av föreningen Ordfront, bakom sig. Att säga att förlags- och opinionsbildningshuset Det fria ordet kring vilket romanen kretsar bär vissa likheter med Klenells arbetsplats vore en underdrift. 

Om verket ska betraktas som en kärleksfullt häcklande nyckelroman får andra, mer bevandrade i den breda vänsterns åsiktskorridor bedöma, men de typer som här målas upp kan även en skribent vanligtvis hemmahörande i de oberoende liberala nyhetsmedierna som undertecknad känna igen: den knarriga 68-gubben i otakt med dagens vänster. Den förbittrade kvinnliga förlagsredaktören som tvingas arbeta dubbelt medan yngre män gör karriär på att göra ingenting. Den pantade estradpoeten som luktar illa men ändå lyckas ligga sig igenom landets alla folkhögskolor. Den passionerade LO-ekonomen som belånar hus och hem i förhoppningen att socialdemokraterna än en gång ska bli ett statsbärande parti. SSU-broilern som såg ut som Pär Nuder redan när han kom ut ur sin mammas vagina. 

Och så förstås, den nyvärvade förlagschefen utan litterärt kunnande som vill lyfta det haltande förlaget med en självhjälpsbok av Daniel Suhonen och erotika signerad Göran Greider. Det går nämligen dåligt för Det fria ordet – riktigt dåligt. 

”Det fria ordet” är som synes en plojjig historia, en publikfriande underhållningsroman för Twitterkommentariatet.


Klenells protagonist, den unge praktikanten Jonas Thunander, kommer till förlagshuset 2006, just som mediebranschen på allvar är på väg in i den kris som fortfarande pågår. Samma höst vinner borgarna valet. Vänsterns kris kombinerad med mediekrisen innebär stora problem för ett förlagshus befolkat av en vit, medelålders gammelvänster som inte kan använda internet.

Krisen blir en tveksam välsignelse för Jonas: genom att halvhjärtat leda bygget av en hemsida får han rykte om sig att vara ett ungt och handlingskraftigt framtidshopp och lyckas hålla sig kvar på Det fria ordet i tio år som ny redaktör för satirtidningen Guano. Egentligen gör han nästan ingenting, mer än att värva sin provokativa kompis Einar Skog som serietecknande skrivbordskrigare, en framgång som solkas något när Einar i humorns namn våldtäktshotar en kvinnlig riksdagsledamot inför öppen ridå. Hej, hej, samtiden. 



”Det fria ordet” är som synes en plojjig historia, en publikfriande underhållningsroman för Twitterkommentariatet. Som sådan är den alldeles utmärkt, och den är långt ifrån dum – Klenell använder sina karikatyrer så som de bör användas, det vill säga, för att nå fram till sakens kärna. Romanen blir så en intelligent illustration över de senaste tio årens kraftiga förändringar av den politiska kartan i Sverige, liksom över uppkomsten av en ny, internetbaserad offentlighet. 

Och Gudrun Sjödén-tanten? Tja, jag kan leva med henne. Hon visar sig trots allt vara ett oväntat bad ass.

.
Amanda Svensson

.

Johannes Klenell medarbetar i Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Amanda Svensson, litteraturkritiker i Expressen.

ARTIKELN HANDLAR OM