Fängslande om Weiweis liv och konstnärskap

Camilla Hammarström om ”Konst och människa” av Ai Weiwei och Yang Lian

Konstnären Ai Weiwei och poeten Yang Lian samtalar i en ny bok.

avCamilla Hammarström

BOKRECENSIONER

Baksidestexten utlovar ett samtal mellan poeten och konstnären, men boken Konst och människa (Rámus) är i själva verket en intervju med den världsberömde konstnären Ai Weiwei. Poeten Yang Lian ställer frågor om hans verksamhet, men de kommer aldrig in på Lians poesi. Det är synd. 

Men även om det jämbördiga samtalet uteblir, är det fängslande att läsa om Weiweis levnadshistoria och konstnärskap.

Under kulturrevolutionen klassades fadern, poeten Ai Qing, som högerman och förvisades till att städa dassen hos några bondefamiljer på landsbygden. Och varje dag fick han stå och banka på en balja och förkunna sina brott. 

Erfarenheten av att ha varit fördriven under sitt liv har gjort att Weiwei inte har någon känsla av hemhörighet. Han identifierar sig med världens flyktingar, vilket blir tydligt i flera av hans verk.

Denna nomadiska position är förutsättningen för att se saker och ting ur en annan vinkel. Konstens roll är, enligt Weiwei, att skapa sammanhang. Utan konsten skulle alla vara kulturellt hemlösa. Den kan till och med vara en motor i den politiska utvecklingen.

Efter jordbävningen i Wenchuan 2008 försökte Weiwei och andra få fram namnen på de omkomna skoleleverna. Parollen ”Vörda livet, vägra glömskan” blev ofrivilligt politisk, myndigheterna slog omedelbart ned på dem. Under samma paroll har han tagit sig an flyktingfrågan i väst. Även här är det svårt att få gehör för att det bakom varje siffra finns en människa.

ARTIKELN HANDLAR OM