La Nilssons välförvaltade talang

Birgit Nilsson 100 år: Lennart Bromander läser en ny biografi om världssopranen

Foto: TT NYHETSBYRÅN
17 maj är det 100 år sedan världssopranen Birgit Nilsson föddes
BOKRECENSIONER

Inte inom något annat konstnärligt område har Sverige haft så många internationellt framgångsrika utövare som inom operakonsten.

Under 1900-talet är det två som sticker ut extra mycket som allmänt beundrade superstjärnor, Jussi Björling och Birgit Nilsson. Få personer överhuvudtaget har så till den grad ”satt Sverige på kartan” som dessa två. De behöver här inga ytterliga presentationer, deras enastående insatser är redan tillräckligt kända. Men det är intressant att jämföra deras karriärer.


Båda drabbades av det extrema mentala tryck det innebär att år efter år utsättas för närmast hysteriska hyllningar av en hel värld. Hur tacklar man det? Birgit Nilsson lyckades, Jussi Björling gjorde det inte.

Jussi Björlings talanger upptäcktes mycket tidigt, och han matchades av sin far hårt in i rollen som operasångare redan från koltåldern. Vid tjugo var han en sensation i sitt hemland och ett par år senare en världsstjärna.

Birgit Nilssons uppväxt som lantbrukardotter på Bjärehalvön är ofta återberättad, och hur hennes exceptionella röst upptäcktes av en lokal kantor. Senare motarbetades hon av en märkligt inkompetent lärare i ett provinsiellt Stockholm.


Också operachefen där behövde flera år på sig att inse vad så många andra mindre inflytelserika lyssnare omedelbart uppfattade, att detta var en Jahrhundert-stimme som tyskarna säger, en århundradets röst, helt unik. Birgit Nilsson blev så småningom lika överhöljd av hyllningar som Jussi Björling.

Jussi Björling dog redan som 49-åring av dåligt hjärta, en död påskyndad av ett omfattande alkoholmissbruk. Yrsa Stenius försöker i sin bok om honom, Tills vingen brister (2002), uppnå ett slags förståelse av bakgrunden till Björlings trots framgången tragiska livsöde, och hon gör där några intressanta iakttagelser.


Jussi Björling såg sig hela livet som en vanlig kille från Dalarna, samtidigt som han förtjust sög i sig alla hyllningar. Men han kunde aldrig identifiera sig med rollen som superstjärna, och klyftan mellan hans självbild som den där enkle killen å ena sidan och den dyrkade stjärnan med den magiska tenorrösten å den andra blev med tiden allt djupare.

Till sist bar inte vingarna längre; det går inte att leva med en sådan klyfta inom sig.


Birgit Nilsson föddes 17 maj 1918, och ingen har väl kunnat missa att det är dags för hundraårsjubileum.

Naturligtvis utkommer till den stora dagen en rejält utformad och rikt illustrerad biografi. För den står Birgit Nilssons elev och nära vän, den danska operasångerskan Elisabeth Meyer-Topsøe. Hon går igenom Birgit Nilssons liv och karriär, men det är på många sätt ändå snarare en vänbok än en regelrätt biografi; författaren tar själv ganska mycket plats – för mycket kommer en och annan läsare att tycka.

Men Elisabeth Meyer-Topsøe kan verkligen sitt ämne, och hon är naturligtvis väl insatt både i operabranschens irrgångar och i sångtekniska spörsmål. Några jämförelser med Jussi Björling gör hon inte, men jag som läsare kommer ideligen att tänka på hans öde.


Mycket är häpnadsväckande med Birgit Nilsson, men vad som verkligen slår en vid läsningen av biografin är vilken mental prestation det innebar att kunna undvika den där klyftan, som så obarmhärtigt slukade Jussi Björling.

Förutsättningarna var egentligen sämre än Jussi Björlings, som fått hela sin tillvaro från början inriktad på musik. Birgit Nilsson växte upp på en mindre bondgård, där elektricitet inte infördes förrän hon var tonåring. En självbild som firad operasångare låg minst sagt fjärran från den miljön.

Men när hon väl tagit sig igenom de motgångar i början, som hon också själv färgstarkt berättat om, var hon mycket snabbt en firad världsstjärna. Hyllningarna bara ökade i styrka, inte bara under hennes karriär utan även därefter utan att avmattas särskilt mycket.


Det intressanta i Elisabeth Meyer-Topsøes biografi är just den ganska utförliga framställningen av hur Birgit Nilssons karriärhanterande såg ut så att säga från sidan, från privat håll.

Hon verkar hela tiden ha tacklat utmaningarna med suverän balans och total kontroll över sitt privata ego. I förmågan att hantera en utsatt tillvaro i rampljuset framstår hon som Jussi Björlings absoluta motsats.

Hon gav beundrarna vad de ville ha med outtröttlig vänlighet men hade trots sitt långt upp i pensionsåldern hårda arbets- och reseschema förbluffande mycket tid och omtanke över för vänner och sitt privatliv.


Jag har sällan läst om en människa som så skickligt organiserat sin tillvaro. Hon tillät aldrig den där farliga klyftan att uppstå, och hon var även lyckligt lottad med en skarp intelligens. Den använde hon också genom att ständigt navigera rätt i sitt konstnärliga arbete.

Birgit Nilsson var en positivt lagd människa, men slarv och bristande ambitioner hade hon inget överseende med, vare sig hos sig själv, elever eller kolleger.

Hennes inte religiöst men väl lutherskt betingade arbetsmoral innefattade plikten att så väl som möjligt förvalta den talang man begåvats med.

Själv visste hon att förvalta vad akustik- och röstgurun Johan Sundberg torrt benämnt som ”speciella stämbandsegenskaper”.

ARTIKELN HANDLAR OM