En underhållande färd genom Bengt Pohjanens världar

Petter Lindgren roas av skrönor & anekdoter

Foto: Tommy Mardell
Bild från den stora gruvstrejken 1969-1970, en vild strejk vid LKAB. Strejken omfattade cirka 5000 gruvarbetare i Kiruna, Luleå, Malmberget och Svappavaara under tiden 9 december 1969 - 4 februari 1970.
BOKRECENSIONER

Bengt Pohjanens nya självbiografiska roman Gränsgångare -68 utspelar sig under blott en dag, den 22 februari 1984. 

Författaren, vid tiden präst i Svenska kyrkan, befinner sig på repmånad i Pajala men har kallats till ett illavarslande möte vid domkapitlet i Luleå. Vill man bli av med honom?

Pohjanen tar sin tjänstebil och drar i väg, i sällskap med en tandläkare som ska åt samma håll och som lydigt tar på sig rollen som läsarens representant i boken, inskjutande frågor och ofta humoristiska instick:

”Ja, vad är vi? Det har jag ofta tänkt på medan borren surrat i munnen på folk.”

Inledningen är direkt råddig, men så har författaren också stuvat in halva sextiotalet och i stort sett hela sjuttiotalet i skuffen. Och snacka kan han ju, märker läsaren. Den långa färden till Luleå blir till slut både kvick och underhållande.

Varför ville Pohjanen bli präst? Är eller var han kommunist? Och hur var det att debutera som författare?

Sådant vill tandläkaren veta, och Pohjanen berättar på sin egenartade skrönikörprosa där en anekdot tycks ligga på lur i varje stavelse. Stundtals blir skildringen rent latinamerikansk i sitt flängande mellan då och nu, men här finns också en ständigt närvarande melankolisk humor som ofta får mig att tänka på norrbottningen och Klara-bohemen Birger Vikström, ”träskmarkernas egen Chaplin”, som Sara Lidman har kallat honom.

Liksom i de två föregående självbiografiska böckerna, Smugglarkungens son och Tidens tvång från 2007 respektive 2009 (Norstedts) uppehåller sig Pohjanen gärna vid sin känsla av hemlöshet eller klyvnad i tillvaron. Han är tornedaling men också svensk, präst men också tvivlare och ”wannabe-laestadian”. Och under studierna i teologi mot slutet av sextiotalet låter han sig impregneras av tidsandan trots att han helst röstar borgerligt: ”Kanske är jag den enda 68:a som kan skryta med att ha varit med i alla rörelser”, skriver han. ”Gränsgångare. Det är min främsta egenskap. Mitt primat!”

Också romanen är något av en skvader. Gränsgångare -68 skulle utan problem kunna huggas upp i exempelvis en aforism-hög, en kyrkopolitisk hög, en skämt-hög, en kierkegaardsk antingen-eller-hög, och så vidare. 

Det gör inte så mycket, men nog kan en ickekonfirmerad typ som jag tycka att det blir väl många rundor i kyrkans administrativa labyrint, och att det mellanprästerliga lingot i någon mån borde ha begripliggjorts för sekulariserade läsare.

Författarens fältskildringar från bland annat strejken i Malmberget engagerar mer, och när han utlägger sig kring kristenhet på gräsrotsnivå, kring sådant som skillnaden mellan öst- och västlaestadiansmen, eller om suputerna i den så kallade Korpela-rörelsen, är han hela tiden intressant att följa.

Jag vandrar knappast omvänd ut ur romanen, men med en brinnande lust att läsa predikanten och botanisten Lars Levi Laestadius märkliga skrift Dårhushjonet från 1800-talets mitt. Den verkar vara något utöver det vanliga:

”De kan ta sig i häcken i både öst och väst!”, skriver Pohjanen. ”Det är inte bättring man måste göra utan man måste födas på nytt. Av vind! Laestadius är inte laestadian!”

ARTIKELN HANDLAR OM

Malmberget

Pajala