Munch – en ny kamp för Knausgård

Camilla Hammarström läser en bok som hade kunnat bli mycket mer

Foto: SOFIA NAHRINGBAUER
Karl-Ove Knausgård spanar på Edvard Munchs målningar.

avCamilla Hammarström

BOKRECENSIONER

Edvard Munch, självporträtt från 1895.

När Karl Ove Knausgård får en förfrågan att curera en utställning på Munchmuseet i Oslo tackar han omedelbart ja. Urvalet ska ske ur museets stora samling av kvarlåtenskapen vilken i huvudsak består av okända bilder. 

Först följer osäkerhet och vånda. Han tvivlar på sin förmåga att välja bland alla icke-ikoniserade alster som sällan eller aldrig visats. Sedan växer tanken att det blir en möjlighet för betraktaren att möta Edvard Munch med rena ögon, på samma sätt som då han själv för första gången omtumlad såg konstnärens målningar i tonåren. När han ännu inte förstod vidden av verkens kanonisering. 

Ur den här processen har det blivit bok som gavs ut i samband med utställningen förra året och som nu översatts till svenska av Staffan Söderblom. Den handlar lika mycket om författaren själv som om Munch.

Knausgård pejlar tillkomstens betingelser hos verk av Munch och andra betydande konstnärer. Han försöker komma underfund om vad det är som karakteriserar stor konst. 

Det är, menar Knausgård, någonting som går bortom estetiska preferenser. Hos Munch ser han exempelvis många svagheter som strider mot hans egen skapande poetik. Flera av de mest berömda verken finner han vara slutna och monologiska, de står inte öppna för sin egen tillblivelse som måleri utan koncentreras kring det de representerar. De är alltför litterära och klatschigt symbolistiska. 

Men vad rår sådana argument på den känslostyrka som bilderna utstrålar? Knausgård kapitulerar inför dessa bilder som egentligen borde vara omöjliga att ta till sig på grund av deras ikoniska status. Och det är just deras brister som skapar denna verkan. Den emotionella kraften överskuggar det banala.

Annorlunda är det med bilderna ur kvarlåtenskapen som tillkom efter den symbolistiska perioden och fram till konstnärens död 1944. Knausgård möter dem utan kamp med estetiska frågeställningar, bland dem finner han solig målarglädje i landskap och människostudier. Harmoniska och triviala motiv som tycks tillkomna av den enkla anledningen att konstnären lever i sitt måleri och målar det han har omkring sig. De kan inte mäta sig med de starkaste bilderna från 1890-talet, men de berättar en annan historia. 

Knausgård är boken igenom osäker på om han valt för många svaga bilder till sin utställning. Han konsulterar en konstvetare och en konstnär, vilket bara gör honom mer osäker. Turerna kring detta är inte så intressanta och tar alldeles för mycket plats i boken. Mer tankeväckande är det när författaren borrar ner sig i den kreativa processen och försöker förstå mysteriet kring hur ett verk låter sig födas.

Han nämner i förbifarten Martin Heideggers Konstverkets ursprung som avgörande för honom i ungdomen, men går inte djupare in i varför den var det. Här tror jag att det hade funnits mycket mer att hämta. Heidegger tänker sig ju inte ett konstverk som en upplevelse, utan som en värld som öppnar sig.

Knausgård är inne och nosar på liknade tankegångar, men tycks inte haft ro nog att hänge sig åt den tänkandets fest som Heidegger talar om och som jag tror Knausgård egentligen är förmögen att delta i. Det skulle bli en bok till en utställning, men hade kunnat bli så mycket mer.

ARTIKELN HANDLAR OM