Jugoslaviens brutala väg mot undergången

Fredrik Persson-Lahusen om Sanimir Resics ”Jugoslaviens undergång”

avFredrik Persson-Lahusen

Foto: Foto: Beth A. Keiser/AP
Serbiens president Slobodan Milosevic och USA:s biträdande utrikesminister Richard Holbrooke vid fredssamtalen i Dayton, Ohio, 31 oktober, 1995.

Nittiotalets jugoslaviska krig lärde oss att historien alls inte hade tagit slut, utan tvärtom kommit åter med förödande kraft. Omvärldens oförmåga att förhålla sig till konflikten bidrog till undergångens utdragna brutalitet. Istället för att identifiera offer och förövare talades det om oförbätterliga kålsupare som lika gott kunde slå ihjäl varandra. 

Bilden av Balkan som blott något brokigt och bråkigt – brett etablerad alltsedan skotten i Sarajevo 1914 – har också
i efterhand begränsat förmågan att förstå vad som verkligen ­hände. Detta vill Lundahistorikern Sanimir Resic ändra på med sin nya bok Jugoslaviens ­undergång.

Trots ambitionen att ge akt på mentalitet, historiebruk och geopolitik är dispositionen strikt kronologisk. Detaljerat ­redogörs för förloppet i de olika delrepublikerna: Hur fotbollshuliganer i Serbien och Kroatien fungerade som  nationalistiska förtrupper, Slovenien blev självständigt efter enbart symboliskt vapenskrammel (vilket visade att ingen var intresserad av att försvara federationen), Bosnien tvingades reagera på risken att raderas ut av serbisk och kroatisk revanschism och hur Kosovo blev både konfliktens epilog och prolog.

Resics rekonstruktion av den etniska rensningens praktiska logik – läger, lastbilsflak, våldtäkter, de riktade angreppen mot broar, bibliotek, helgedomar och förnuftets fåtaliga oaser – är skakande läsning. Smärtan stegras av det förment neutrala internationella vapenembargo som stärkte den serbiske aggressorn, men också av att den europeiska vänstern i allt för stor utsträckning misstog den skrupellöse maktpolitikern Milosevic för antiimperialistisk ikon.

Svårsmält är också att freden som förhandlades fram i Dayton (resultatet av amerikanska ­militära och diplomatiska insatser, trots att Carl Bildt gärna vill ­briljera med motsatsen) till betydande del bekräftade den etniska ­rensning som redan hunnits med.

Resic bygger sin bok på existerande, särskilt anglosaxiska och journalistiska, verk och hade vunnit på att ge större utrymme åt sina egna uppsummerande resonemang.

I allt väsentligt delar jag hans tolkningar av krigets orsaker och skuldfördelning, men inser samtidigt att hans tillspetsade språkbruk kommer stöta bort många läsare. I enskildheter är mentalitetsanalysen nära att konservera etniska klichéer och ibland beskrivs nationalismen och arvet efter andra världskriget som en kraft omöjlig att avvisa.

Likväl görs intressanta iakttagelser som fördjupar förståelsen för konfliktens karaktär. Som detta att en etablerad offerkultur och idén om manliga elddop fick förloppet att eskalera. Likaså visar Resic hur snabbt nationalistisk propaganda blir till självuppfyllande profetior. När övergreppen väl har begåtts vårdas de ömt och riskerar snart att följas av nya. Än i dag är minneskulturen i forna Jugoslavien destruktiv. Genom att hålla grannfejderna vid lågfrekvent liv skjuts reella inrikespolitiska problem åt sidan. Det senare tål särskilt att tänkas på i en tid då nationalismens förenklade förståelse av förflutenhet och samtid kommit åter på bred europeisk front. 

På så sätt kan Resics bok ses som en viktig påminnelse om ett stycke samtidshistoria som oroväckande snabbt fallit i glömska, men något oundgängligt standardverk om det jugoslaviska ­sammanbrottet är den inte.

ARTIKELN HANDLAR OM