Självgoda röster från Syriens helvete

Lidija Praizovic om enögda vittnen i medelklassen

1 av 2 | Foto: AP
Kvinnliga regimmotståndare demonstrerar i syriska Homs 2011, strax innan inbördeskriget bröt ut.

avLidija Praizovic

BOKRECENSIONER

Jag studsar till redan i förordet till den hyllade författaren Samar Yazbeks nya bok, som helt utgörs av vittnesmål inifrån revolutionens, krigets och katastrofens Syrien. I Nitton kvinnor skriver hon om kvinnorna: ”De tillhör medelklassen. Jag inriktade mig medvetet på medelklassen därför att deras medlemmar har större förmåga att berätta och avslöja.”

Tänk om det hade stått: ”De är alla män/vita. Jag inriktade mig medvetet på män/vita därför att deras medlemmar har större förmåga att berätta och avslöja.” Då hade det blivit ramaskri från finfolket. Klass står sist på listan hos den diskursägande klassen. I själva hjärtat av kultureliten råder en konsensus om att bara de som behärskar sällskapets hederskodex ska ges tolkningsföreträde.

Majoriteten av Yazbeks kvinnor tillhör inte bara random medelklass, utan en utbildad och intellektuell syrisk oppositionspolitisk elit. De varierar utifrån religiösa riktningar och politiska åskådningar, men alla är så kallade revolutionärer och demokrater.

Yazbeks kvinnor har alla möjlighet att fly, och nästan alla gör i slutet också det.

Så här låter en typisk inledning: ”Jag heter Rana och kommer från Damaskus, stadsdelen al-Midan. När revolutionen började var jag tjugofem år och studerade media och journalistik på Damaskus universitet. År 2015 tog jag en magisterexamen inom media. Jag tillhör medelklassen och min familj är välbärgad och välkänd.” Alla kvinnorna är emot både den brutala Assadregimen och de vansinniga islamisterna. I början är det bara Bashar al-Assad och hans allierade Iran och Ryssland som är bovarna, men när revolutionen stjäls av islamisterna och deras allierade Saudiarabien och Qatar blir de ett lika stort problem, om inte större.

1 av 2 | Foto: Richard Sammour
Samar Yazbek, författare.

Kvinnorna kämpar hårt mot de sekteristiska krafter som alltid funnits i det syriska samhället, men som förstärkts och kommit upp till ytan av repressionen, bombningarna, massakrerna och manipulationerna. De håller upp plakat där det står ”Folket vill att regimen faller” och ”Varken flygvapnet eller sharia – vi vill vara fria!”

Kvinnorna framställer sig själva som genomgoda, men vid en omläsning ser jag att det visst finns sekteristiska affiniteter och lojaliteter hos vissa. Men deras avmätta retorik i kombination med vad jag antar är en hårdredigering från författarens sida, gör att deras tal alltid framstår som värdigt. Ingen som hatar, utkräver hämnd för dödade familjemedlemmar, eller flippar av rädsla. De ägnar sig åt humanitärt arbete.

Yazbeks kvinnor är förebilder. Rättesnören för hur vi ska handla i exceptionellt grymma och kaotiska situationer.

Alla bedyrar de sin solidaritet med de fattiga och enkla, som drabbas värst av kriget. Så här säger till exempel Dima från Damaskus som tagit sig ut på landsbygden: ”Jag ville vara en del av de förtryckta människornas värld och hjälpa dem att åstadkomma förändring. De hade sina vanor och de var strängt religiösa, men jag inordnade mig i deras sätt att leva. De var godhjärtade och jag blev en av dem.”

Det påminner mig om det postkoloniala begreppet ”white savior”, fast översatt till klassanalys.

Yazbeks kvinnor har alla möjlighet att fly, och nästan alla gör i slutet också det.

I de helvetiska tortyrfängelserna lider de av säkerhetsapparatens grova våld, men också av att de placeras med kriminella, tjuvar, mördare och prostituerade. De är ju politiska aktivister! De kommer ut via fångutväxling eller genom att deras familjer betalar mutor. Livet kan oftast räddas med pengar, status och kontakter. Kvinnorna sörjer denna korruption, men använder sig givetvis av den för att rädda sina liv.

Den rättfärdiga retoriken sticker i ögonen. Visst är kvinnornas öden drabbande och deras berättelser viktiga. Jag lär mig mycket. Vissa kvinnor har också förmågan att vittna med en dubbel blick som genomskådar båda sidorna och i bästa fall också sig själva. Men helheten störs av kotteriets självgodhet och enögdhet.

Generellt är det så i dag att de progressiva krafterna inom politiken, journalistiken och kulturen kapitulerat kring det grundläggande ansvaret att beskriva världen i fler nyanser än den plattaste Hollywoodfilmens: goda och onda människor. När jag slår igen boken känner jag mig blåst på den komplexitet som finns i alla krig och som gör att alla sidorna anser sig ha rätten på sin sida och är beredda att offra sina liv för den.

Utifrån Yazbeks bok får jag – tvärtemot intentionen – intrycket att revolutionen misslyckades eftersom den inte var folkligt förankrad. När demonstranterna reste sig mot envåldshärskaren Assad föll flertalet i landet inte tillbaka på demokrati som Yazbeks idealkvinnor, utan på strängt religiösa slagord: ”Det finns ingen gudom utom Gud”. Eller rasistiska: ”Vi vill utrota alawiterna”.

Ett slutligt problem är stilistiskt. Till skillnad från sina tidigare böcker har författaren här gett upp den litterära stilen. Kvinnorna låter exakt likadant, som MR-rapporter skickade till väst. Avindividualiserade journalistiska plakatröster, utan poesi. Det är långt ifrån Svetlana Aleksijevitjs säregna stil som lyckas ge alla sina vittnen själ och personlighet.

ARTIKELN HANDLAR OM