Smärtsamma begär i klassiskt format

Jenny Högström läser en kittlande roman om sex & sadism i studentmiljö

Foto: Sofia Runarsdotter
Gertrud Hellbrand (född 1974), undersöker begärets betydelse i ”Satyricon”.
BOKRECENSIONER

Kan man skriva en roman om erotik utan att en enda gång använda orden kuk eller fitta – och framför allt utan att det blir pinsamt? Frågan infinner sig när jag läser Gertrud Hellbrands nya roman Satyricon.

Själv hade jag en älskare som, vid behov, hänvisade till mitt ”sköte”. Det funkade jättedåligt. Hellbrand använder samma ord, men lyckas. Hur?

Jo, helt enkelt för att Gertrud Hellbrand inte är Bret Easton Ellis, utan snarare Donna Tartt. Eller med andra ord: för att det inte är i den omedelbara samtiden som Satyricon (precis som både titel och omslag signalerar) hämtar sin näring eller rekvisita utan snarare i en parallell verklighet för vilken samtiden mest utgör en kuliss. Detta kan även en vulgär pornograf acceptera.

I Donna Tartts kultförklarade debut Den hemliga historien från 1992 hänger sig en utvald skara unga klassicister åt dionysiska riter i anrik universitetsmiljö, det hela med dödlig utgång.

Studentgänget i Satyricon, som hämtat sitt namn såväl från Petronius satir som Fellinis härliga filmatisering av densamma (men obs, inte metalbandet) häckar i stället i en 30-talsvåning i Uppsala, för att sedan flytta vidare till ett förfallet familjegods på landet. Det är en elit med intellektuella aspirationer och perversa förtecken, styrd med järnhand av det karismatiska syskonparet Renée och Rufus Bodin. Romanens jagberättare Olivia blir upptagen i dess trollkrets. Två kvinnor, resten män: begäret sprakar mellan de unga kropparna.


Romanens ramberättelse utspelar sig i en obestämd nutid. Olivia är nyskild och återvänder till brottsplatsen, det bodinska sommarhuset i Sörmland på Renées 40-årsfest. Det är femton år sedan sist och med återseendet kommer återblickarna: nutid och dåtid korsklipps skickligt av författaren.

Här ställs den verklighetsfrämmande, allt uppslukande och berusande ungdomsbubblans perversa och farliga lekar mot nutidens fadda smak och den yngre medelålderns pragmatiska levnadsformer. Endast Renée tycks vara densamma och utmanar sitt förtjusta sällskap med politiskt inkorrekta provokationer.

”Det är en oerhört välskriven och spännande roman om den vuxna kvinnans blick på sitt liv och sina perversioner. Jag läser den i ett svep och med stor njutning”

Någonting skedde på denna plats som fick gänget att splittras. Satyricon tog en ände med förskräckelse. Men trots traumat kan Olivia inte hålla sig undan.

Och medan intrigen nystas upp, tråd för tråd, är den fråga som romanen ställer till sin läsare: Vad betyder begäret och vad har det för plats i våra liv?

För det som händer Olivia är inget mindre än ett erotiskt uppvaknande. I mötet med syskonen Bodin blir hon omedelbart objektifierad och beskrivs som Renées gåva till sin bror: ”som man kastar ett ben till en hund”.

Och Rufus omilda hantering, välriktade slag och hårda knutar har verkligen en djupgående verkan på Olivia. Förnedringen och smärtan får henne att brinna, att smälta – att hänge sig totalt. I masochismen hittar hon helt enkelt sig själv – medan det perversa inslaget tycks helt frånvarande i hennes liv och äktenskap efter Satyricon.

Inte konstigt att hon skiljer sig till slut, tänker jag. Inte konstigt att hon återvänder till brottsplatsen. Hon befinner sig också i ett skede i livet – 40-årsåldern – som lämpar sig utmärkt för såväl nya som gamla excesser.


Det är inte första gången Gertrud Hellbrand är inne på perversionens domäner i sitt författarskap. Men kanske är det första gången hon gör det i så pass klassiskt format. Med namn, rollbesättning, miljöer och gester omfamnar hon de erotiska och perversa klichéerna till fullo: Olivia är som ett oskrivet blad medan Rufus och Renée är diaboliska figurer som utövar en oemotståndlig lockelse, och så vidare.

Alla konstnärliga och mytologiska referenser är elegant produktplacerade. Jag tänker inte på det som ett misslyckande utan som ett kongenialt grepp från författarens sida, i ett sammanhang där rollspel och intellektuella attribut och referenser är en integrerad del. Till exempel kallar Renée Olivia för O. efter Pauline Réages erotiska klassiker Berättelsen om O – och ger henne omgående boken att läsa, närmast som en initiationsrit: ”Skildringarna av hur hon piskades och plågades av känslokalla män var motbjudande.

Ändå var det som om jag, medan jag läste boken, kände mig påkommen. Som om texten ville säga mig något; som om den såg mig, rörde vid mig, log åt mig i mjugg. Som om den viskade åt mig tvärs genom decennierna: Det här är du.”


Till skillnad från Kajsa Sundin som i sin romandebut För att de ville det inventerar bdsm-strukturen lite grann från sidan, ger sig Gertrud Hellbrand alltså in i dess klichéer med hull och hår. Då är en rimligare jämförelse Mara Lee, vars romaner Salomé och Future perfect utan att blinka inympar myten, perversionen och våldet i själva livet. Men Lee får Hellbrands Satyricon att blekna – och åter är det Donna Tartts Den hemliga historien jag tänker på mest. Satyricon är helt enkelt mer kittlande än existentiellt utmanade.

Det är en oerhört välskriven och spännande roman om den vuxna kvinnans blick på sitt liv och sina perversioner. Jag läser den i ett svep och med stor njutning. Samtidigt som den inte lämnar mycket efter sig.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Mara Lee