I döda mördares sällskap

Vem kan man lita på i det antika Grekland?

Foto: Louvren, Paris
”Mordet på Agamemnon”, Pierre-Narcisse Guérin, 1817 (beskuren).
BOKRECENSIONER

Historierna och myterna från det antika Grekland har ledsagat och ledsagar fortfarande västerlandets litteratur. Nyligen fick vi Theodor Kallifatides Kriget om Troja, en parafras på Homeros Iliaden. Nu finns också på svenska Colm Tóibíns senaste bok, Namnens hus, en roman som har sökt sig tillbaka till den grekiska tragedin: de dramer som handlar om den hämndkedja som inleddes med Agamemnons offrande av sin dotter Ifigenia och hur han sedan mördas av sin hustru Klytaimnestra som i sin tur mördas av Orestes med stöd av Elektra.

Att de levande mördas av de döda är ett sätt att beskriva den grekiska tragedins grammatik. Vad Tóibín gör av detta bloddrypande material är att krypa in under skinnet på personerna, framför allt Orestes och Elektra.

I en detaljerad prosa, elegant översatt av Erik Andersson, även om jag tvekar över enstaka ordval, växlar romanen mellan de olika personernas perspektiv där läsaren får följa hur planerna på hämnd långsamt växer fram. Det är så att säga motsatsen till Aischylos, Sofokles eller Euripides behandling av materialet, där dåden snarare utförs snabbt och tveklöst; protagonisternas vilja är ödesbestämd. Till stor del ligger deras handlande i gudarnas händer. I den grekiska tragedin går det inte riktigt att separera individens handlingar från gudarnas vilja, sammantaget är det vad som kallas ödet.

Foto: Murdo Macleod
Colm Tóibín (född 1955), irländsk författare.

Tóibín har en förmåga att ge sitt material exakt rätt språklig tonträff. Hans roman Mästaren, som skildrade några episoder ur Henry James liv, skrevs i dennes stil: långa, eleganta meningar som tassande närmade sig föremålen och skeendena. Namnens hus kan, till synes paradoxalt, jämföras med Richard Strauss opera Elektra. Det expressionistiska tonspråket fångar hur alla viskningar i palatset, den ständiga vaksamheten kring intriger och hemlighetsmakeri, skapar en klaustrofobisk skräckstämning.

I Namnens hus nås samma ödesdigra effekt, men utan dramatiska slagverk eller blås i bleck. Personerna reflekterar i sina långa monologer över de ständigt akuta situationerna. Man smyger i korridorer om natten, lyssnar vid dörrar efter misstänkta ljud, upptäcker när nattens mörker viker för gryningsljuset att någon är mördad, ett hus jämnat med marken eller att barn har försvunnit.

Vem kan man lita på? Den frågan ställer sig samtliga ständigt. Klytaimnestra litar inte på Agamemnon efter att han dödat deras dotter. Orestes tvivlar på ryktena om att hans mor mördat hans far. Elektra är osäker på om Orestes vågar hämnas Klytaimnestras mord. Orestes vän från flykten som barn, Leander, visar sig inte riktigt vara den lojale vän han en gång var. Tillvaron i palatset präglas av en ständig skräck med korta, snabbt förbiilande ögonblick av lugn.

Att det är just så normaliteten ser ut är en starkt bidragande effekt till den instängdhet och nervositet som genomsyrar historien. Romanens titel, Namnens hus, måste läsas som det enda som återstår efter att de döda har mördat de levande. Alla är döda, endast namnen blir kvar.

ARTIKELN HANDLAR OM

Antiken

Romaner