Ond bråd död är bara början

Pia Bergström läser en driven och genomskådande roman

Foto: Catherine Hélie
Leïla Slimani (född 1981), journalist och författare.
BOKRECENSIONER

”Handen som gungar vaggan är handen som styr världen”, säger en kvinna i den amerikanska thrillern från 1992. En perfekt nanny visar sig där vara något helt annat än den leende kärleksfulla kvinna familjen släpper in i sitt hem och lämnar över hela ansvaret för sitt lilla barn till.

I den fransk-marockanska journalisten och författaren Leïla Slimanis drivna och socialt genomskådande roman Vaggvisa sker något liknande.

Småbarnsmamman Myriam känner sig uttråkad och instängd i hemmet och vill återuppta sin advokatkarriär. Maken, musikproducenten Paul, som på ett i Frankrike antagligen självklart vis aldrig varit involverad i barnskötseln annat på helgerna surar lite först. Han, vars föräldrar var radikala 68-or vill gärna ha det ­lite traditionellt. Och han är helt emot att anställa någon från Nordafrika, varifrån de flesta barnflickor i Paris kommer.


Men så snart de hittar Louise, en docklik vit och vän varelse i 50-årsåldern kan båda föräldrarna jobba så mycket som de vill utan dåligt samvete. Louise tar hand om precis allt; barnens utveckling och näring, deras bråk och nycker, lekandet i olika lekparker, hämtning och lämning av den äldre dottern på förskolan, sagoläsning, ytterst fantasifulla barnkalas, familjens vardagsmiddagar och även deras middagar med gäster, all städning och disk och tvätt, ja till och med omorganiseringen av skåp och hyllor, strykning och blommornas vård. Hon gör den trånga kvalmiga lägenheten till ett ljust och harmoniskt hem. Barnen älskar henne och är lugna och glada. När hon inte behövs försvinner hon som en hemlighetsfull skugga, var hon bor har de aldrig frågat.

Vem Louise egentligen är, hur denna osjälviska kvinna lever i sin egen sjaskiga möblerade etta med svartmögel i duschen, varför hon slänger sina brev från kronofogden olästa och hellre bekymrar sig om Myriams och Pauls och barnens gullegulliga trivsel än om sin egen, det får läsaren själv räkna ut. Den obehagligt spännande romanen, som börjar med död och blod och rullar upp historien baklänges är både psykologiskt och sociologisk knivskarp.

Den lurar liksom in läsaren i en enkel läsart först, in i en lätt sarkastisk skildring av det anspråksfulla unga medelklassparet som har allt och självklart tycker sig ha rätt till ännu mer. Som tycker det är okej och att utnyttja en människa som Louise över alla anständiga gränser.


Men klassaspekten är bara en del av historien. På ett subtilt sätt ifrågasätter Leïla Slimani hela systemet med att ersätta föräldrar med köpt arbetskraft. Hon pekar på vilken mänsklig uppoffring det innebär, hur krävande och ytterst viktig små barns människodaning är. Louise har förlorat sin egen dotter för att hon var tvungen att prioritera andras bebisars barndom. Hon har under hela sitt arbetsliv sålt sin kärlek och mammakapacitet helt oreglerat och har sen inga som helst rättigheter till dessa barn.

En osynlig livstragedi med kuslig konsekvens. Nej, handen som gungar vaggan har ingen makt i världen. Vanmakt snarare.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner