Livsfarlig flykt från slaveriets mardröm

Anneli Jordahl läser en uppfordrande skildring av motstånd

Colson White­head (f 1969) belönades med National book award för ”Den underjordiska järnvägen”.
Colson White­head (f 1969) belönades med National book award för ”Den underjordiska järnvägen”.
BOKRECENSIONER

När slavar på sydstatsplantagen rymde till friheten i norr fanns det en underjordisk rörelse som hjälpte dem. Med risk för sina egna liv ­agerade fria svarta och vita slav­motståndare i ett finkalibrerat teamwork. Någon var ”konduktör” och ledde ”passagerarna” genom sumpmarker och skogar, ständigt med slavjägare i fotspåren. Nattetid togs de emot på en ”station”, ofta i ­någons bostad.

Slaveriets historia engagerar nu en ny våg av afroamerikanska filmare och författare, i deras berättelser är perspektivet förlagt hos de svarta.

Men någon rekorderlig historielärare är inte New Yorkbon Colson Whitehead. I sin sjätte roman leker han nämligen med myterna inspirerad av Gabriel García Márquez och Toni Morrison, kända för fantasterier och magisk realism. Den metaforiska järnvägen blir högst konkret i den här berättelsen om frihet, fångenskap och flykt.


Året är 1850, strax före amerikanska inbördeskriget, då tonårsflickan Cora rymmer från mardrömmen på en bomullsplantage i Georgia. Genom tågtunneln tuffar hon till South ­Carolina där en relativ frihet råder. I hälarna på Cora, genom hela romanen, är den våldsknarkande slavjägaren Ridgeway.

Flykten går sedan vidare genom flera delstater, alla med olika lagar och regler som syftar till att stympa, förslava eller döda svarta. Allt är dramatiskt iscensatt av en infernaliskt begåvad berättare som fogar samman realism, fantasy och poesi. Makabra scener avlöser varandra, alla skildrade nära Cora, hennes kamp­anda, frihetstörst, bildningshunger och skräck.


Går det att berätta den här historien utan att det blir en medryckande äventyrsroman och hjältesaga? Under en bitvis tveeggad läsning ser jag filmen framför mig. Inte förvånad får jag veta att Moonlightregissören Barry Jenkins ska göra en tv-serie på Den underjordiska järnvägen.

Vid en andra läsning ser jag hur Whitehead djuplodar moralfilosofiskt och idéhistoriskt. Oavbrutet avger romanen dagsaktuella ekon: ­rasism (terrorn i Charlottesville), flyktingmotstånd och polisbrutalitet.

Jag påminns om Jason Timbuktu Diakités resa i släktingars fotspår i den självbiografiska En droppe midnatt. I sydstaternas bomullsdistrikt möter han slavättlingar. Fysiskt och psykiskt stukade i sviterna av slaveriet lever de i fattigdom, under­näring och uppgivenhet.


Hur fri blev den frigivne slaven? frågar sig den ständigt engagerade medborgarrättskämpen Angela Davis. Hennes svar är vredesmättade. Kanske en yngre generation som tar sig an historieskrivningen med sina nyskapande, ofta populärkulturella, berättargrepp kan ingjuta självkänsla, upprättelse.

Först och främst är Den underjordiska järnvägen en uppfordrande skildring av motstånd. Världen behöver den.

Hoppas ni alla läser!

FAKTA

ROMAN

»  Den underjordiska järnvägen

Colson Whitehead 

Övers. Niclas Nilsson

Albert Bonniers förlag